När tidningar ger sig in i leken

Är  kampanjjournalistik en slags kvarleva från partipressens dagar? Kanske inte helt, men tanken är i sig inte helt galen. Ända in på 1950-talet var det som bekant vanligt att journalister arbetade för den tidning som representerade deras ideologi. Urvalet av artiklar, vinkling, rubriksättning – allting präglades av partiet man ”hejade” på. Och på fritiden var man engagerad i politiska församlingar. Vem vet, om ett par år kanske nya journalister väljer tidning efter hur bra de är på att påverka samhället i olika rättvisefrågor?

Fördelar med kampanjjournalistik

För ordningens skull måste jag först säga att jag applåderar alla försök att engagara folk i att skapa rättvisa, fred, bra miljö och sånt som vanligtvis förekommer i kampanjjournalistik. Och jag inser att i den här frågan finns många ”å ena sidan” och ”å andra sidan” som gör att det konkreta resultatet av kampanjjournalistik ibland är så  bra att det är värt riskerna. Jag vågar till exempel inte tänka på vad som skulle ske med den burmesiska oppositionsledaren Aun San Suu Kyi i Burma om tidningarna inte skulle kampanja för henne. Och journalister brukar vara typer som vill spegla orättvisor just för att de är engagerade människor.

Men så finns baksidorna som gör att man undrar om inte tidningarna borde uppmärksamma sådana kampanjer istället för att bedriva dem själva. Att i en krönika övertyga folk åt ett eller annat håll är för mig inga problem, det hör till krönikans natur att vara väldigt personligt vinklad och präglad. Men när en hel tidning – för att inte tala om en hel mediakår – ställer sig bakom någon/något och kampanjar finns risken att opartiskheten försvinner. Hur ska en tidning som till exempel propagerar för att man ska bygga en Botniabana även våga granska om det sker fel i byggandet av banan? Och skulle TV4-nyheterna kunna rapportera om det förekom några ekonomiska tveksamheter i samband med kanalens insamlingsgala? Det hindrar ju det man kampanjar för.

När en tidning beslutar sig för att driva kampanj i en sakfråga får det flera olika resultat. Självklart sätter man sin tidnings resurser och kunskaper i bruk för att vinna kampanjen på ett sätt man inte gör när det gäller rent journalistiska nyheter. Å andra sidan avgränsar man vad som ska kampanjas för. Här tror jag nämligen att tidningarna är smarta, de väljer inte ett ämne som de inte tror att deras läsare ställer sig bakom. Istället väljer de ett område där någon behandlats orättvist av makten och därför behöver superhjältarnas (läs: tidningarnas) hjälp för att räddas.

Publicister som varumärkesstrateger

Jag ser också kampanjerna som ett sätt för tidningarna att engagera sin läsekrets, att skapa lojala band mellan tidningarna och sina läsare. Även mediabranschen börjar förstå vikten av att skapa goodwill och visa på hur man är Det Goda Företaget. Alla som utsätts för konkurrens måste putsa sitt varumärket, så även media (möjligtvis inte public service-media). När det gäller Dawiit-kampanjen vill man också visa enad front från flera medier för att markera hur fel man anser det vara att behandla en kollega på detta sättet. Man går ett steg längre än att bara bevaka makten (såväl den svenska makten och deras försök att hjälpa Dawiit som det landet vars myndighet frihetsberövat honom) och försöker istället pressa makterna att agera rätt. Kanske för att engagemanget från allmänheten inte räcker för att sätta press, eller för att media är den alternativa makten idag?

Låt mig skapa ett hypotetiskt exempel. Låt oss säga att Refaat El-Sayed hade fängslats orättvist någonstans i början av sin karriär, och tidningarna kampanjat för att få honom fri. Bra att arbeta mot orättvisa. Men: hade de sedan kunnat rapportera sakligt om hans fejkade doktorshatt? Ok, exemplet är fantasilöst, men ändå. Kampanjer har risken att skapa svart-vita bilder av verkligheten.

Aftonbladets vittnesbördskampanj

Aftonbladet kampanjar för sin viktklubb (jag anser i alla fall det vara kampanjournalistik att konstant utsätta läsarna för ”vittnesbörd” om alla som rasar i vikt tack vare klubben). Men hur många intervjuer har de med dem som inte lyckas lika bra? Som inte går ned i vikt, eller som kanske till och med går upp i vikt? Det passar liksom inte in i det övergripande kampanjmålet: att få oss feta läsare att betala till Aftonbladet för att gå ned i vikt. (Här måste jag dock tillägga att de faktiskt skriver om andra sätt att gå ned i vikt än sin egen, så helt partiska är de inte.)

Risken som tidningarna tar är att de kan förlora sin trovärdighet. Särskilt om de slutar att kritiskt bevaka det/dem de kampanjar för.

2 thoughts on “När tidningar ger sig in i leken

  1. Tove

    Testar

  2. Tove

    Testar igen…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *