Carlsson bor inte längre på taket

När Arvid Carlsson fick samtalet från Nobelkommittén var han väldigt noga med att höra att motiveringen till Nobelpriset var rätt.

– Det hade de roligt åt i Stockholm, minns han.

Vi träffas hemma i hans röda tegelvilla under en av höstens sista soliga dagar. Under de timmar vi samtalar, hinner vi med allt från svensk forskningshistoria och glädjen i att ha barnbarn till historien om upptäckten av dopaminet (anledningen till att han fick Nobelpriset) och det viktiga i att hålla igång hjärnan. Det senare gör Arvid Carlsson själv med att lösa krypton och korsord.

– Tycker man om korsord, ska man hålla på med det.

Arvid Carlsson gick i pension 1989. Men så mycket vila har det inte inneburit. Tio år efter pensionen startade han bolaget Arvid Carlsson Research. Forskarna på företaget arbetar med en substans som heter ACR16 som precis börjat testas kliniskt. Det tros kunna bli något av en revolution när det gäller behandling av Parkinsons sjukdom och schizofreni. Men Arvid Carlsson får inte berätta så mycket om just det, annat än att det ser bra ut.

Däremot kan han berätta om det nya Biotech-huset som hans företag snart flyttar in i. Inte långt efter att han utnämndes till nobelpristagare, beslutade Göteborgs stad att man skulle uppföra ett Biotech-hus där Carlsson Research kunde ha sin verksamhet. Just nu är Biotech-huset under uppbyggnad. Det består av fyra huskroppar som binds samman av en glasgård och är totalt 16 000 kvadratmeter stort. Förutom Carlsson Research kommer även företaget Arexis och andra avknoppningsföretag från universitetet att hålla till här.

– Forskningsmiljö ska stimulera kreativitet. Det tror jag att det här huset kommer att göra. Arkitekten har tagit ett väldigt lyckat grepp. Att slå en brygga mellan forskningsföretag och den akademiska forskningen är viktigt, och där har Göteborg legat på efterkälken, om man till exempel jämför med Lund och Uppsala.

Det har gått snabbt att bygga Biotech-huset.

– Jag är van vid att ha lång betänketid. En forskare är mer meditativ än exekutiv, så det har inte alltid varit lätt för projektgruppen för Biotech-huset att få mig att ta snabba beslut. Men de har skött det väldigt bra.

Arvid Carlsson verkar ha lätt att bjuda på sig själv. Som när han skulle inviga Sahlgrenska Akademien. Då gjorde han enligt konstens alla regler, förutom när det gällde en sak: han glömde att säga de förlösande orden att ” härmed förklarar jag Akademien invigd”.

– Jag hade redan gått och satt mig efter att ha hållit ett tal, och fick gå upp till talarstolen igen, säger han och skrattar.

Du har humor?

– Jo, gudskelov. Annars kan man så lätt bli en sur gammal gubbe.

Forskarens liv liknar han vid en törnbeströdd väg.

– Lusten att upptäcka gör av man tvingar sig framåt, men en forskare ställs ständigt inför svåra beslut. Om man får oväntade resultat kan det vara en intressant upptäckt. Men det kan samtidigt vara en miss. Ska man då satsa på att hitta upptäckten, som kanske inte finns?

– När man tänker tillbaka, så tycker man att det är mycket svårt. En upptäckt kan inte förutsägas. Det krävs tur, att man tror på sig själv och vågar fatta beslut. Jag kan inte förstå att jag haft sån tur som forskare, men det har inte enbart lyckats. Det har misslyckats också – många gånger.

Arvid Carlsson började sin karriär som forskare redan på 1940-talet. 1959 flyttade han till Göteborgs universitet.

– Vi flyttade in i nya farmakologbyggnaden, och vi fick bra anslag för att köpa ny utrustning. Det var oerhört gynnsamt för forskningen då. Tyvärr har läget förändrats.

Han är bekymrad över förutsättningarna för svensk forskning och menar att varken de borgerliga eller socialdemokraterna går utan skuld för den situationen som råder. Däremot berömmer han den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander, som förstod att satsa mycket på forskning.

– Sanningen är att vi sackar efter rejält. Tyvärr. Jag tror att om allmänheten visste hur illa ställt det är för svensk forsknings framtid, skulle många reagera.

Han berättar hur det var i Sverige efter andra världskriget. Det var då politikerna fick upp ögonen för forskningens betydelse.

– En sådan sak som atombomben hade en oerhörd effekt rent psykologiskt. Då såg man att forskning inte bara är lekstuga. I fel händer kan det bli väldigt ruskiga resultat.

Det finns dock en del saker att glädja sig över. Svenskens intresse för forskning, till exempel.

– Det finns väldigt hög standard i Sverige när det gäller läsförståelse. Det är positivt. Folk tycker om att läsa om forskning. Jag hoppas bara att forskningen ska få uppleva en ny blomstringsfas.

 

Arvid om Nobelpriset

Arvid Carlsson fanns med på en kort lista med namn över tänkbara Nobelpristagare, så riktigt förvånad blev han inte över samtalet från Nobelkommittén. Fast att det skulle ta 50 år efter att han gjorde upptäckten, det är väl något av ett rekord i sig. Men det är inte Nobelpriset som är den bästa belöningen.

– Under min tid som läkare mötte jag många patienter som var svårt sjuka. Den största belöningen är att se att forskningen kan hjälpa människor. Det slår alla priser.

För även om Arvid Carlsson sysslat med grundforskning, har forskningen kunnat tillämpas kliniskt ganska snabbt. Parkinsonpatienter över hela världen får idag hjälp av hans upptäckter. Det var också Arvid Carlsson och hans medarbetare som tog fram den första prototypen till de antidepressiva läkemedlen Prozac och Cipramil.

Vad tycker du själv är det största du gjort?

– Man brukar säga att något av ett tecken på värdet av ett vetenskapligt arbete, är hur länge det citeras. Jag fick höra från en opponent på en disputation i Uppsala, att doktoranden hade citerat ett av mina arbeten om D-vitaminets ämnesomsättning från 1952. Doktoranden hade inte en aning om vem denna Carlsson var… Det tycker jag är roligt!

Den största kicken för Arvid Carlsson var upptäckten av det som visade sig vara dopamin. Året var 1957 och han forskade på kaniner som behandlats med ett psykofarmaka som heter recerpin. När kaninerna fått läkemedlet i sig, tappade de helt energin och låg orörliga. Forskare i USA hade lyckats visa att läkemedlet recerpin slog ut vissa signalsubstanser i hjärnan. Nu såg Arvid Carlsson och hans team att även noradrenalinet försvann tack vare läkemedlet. Frågan var om man kunde tillföra det på något sätt och motverka effekten?

– Vi gav kaninerna förstadiet till noradrenalin, l-dopa. Då skedde något dramatiskt. Kaninerna som tidigare legat orörliga satte igång och springa som om ingenting hänt.

Hur var stämningen på labbet då?

– Ojoj, den var väldigt hög. Det var en riktig upptäckt, en Heureka. Men egentligen förstod vi inte fullt ut vilken nytta upptäckten skulle visa sig ha.

Arvid Carlsson och hans team visste inte heller att de upptäckt en tidigare okänd signalsubstans i hjärnan, dopamin. Bristen på dopamin kan leda till Parkinsons sjukdom, och modellen som forskarna funnit kunde sedan användas för att ta fram läkemedel mot sjukdomen.

Av: Tove Smeds
Publicerad i Forskning & Näringsliv
Utgivare: Sahlgrenska Akademien

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *