Marklunds sanna historia

Första gången jag läste Lasermannen av Gellert Tamas kunde jag knappt lägga ifrån mig boken. Min man arbetade på samma institution som ett av offren, som för övrigt blev skjuten nära där vi bodde, och jag var nyfiken på att få en större inblick i hur en människa som Lasermannen psykologiskt fungerar.

Tamas tar oss med till ett Sverige när invandrarfientligheten grodde och den enda politiker som verkade ta det på allvar var en harmlös Folkpartistisk partiledare utan någon större makt. Det är tydligt att författaren haft tillgång till ett stort källmaterial. Stadsplanering, Ny Demokratis olika uttalanden i tv-program och tidningar, grannar, kamrater – de nio månader han spenderade på research hann han med mycket på.

Boken fick lysande kritik och Tamas vann Guldspaden för bästa gräv. Idag fångas jag än en gång av hans växling mellan utskriften av interjuerna med Lasermannen (John Ausonius), berättelsen om dennes bakgrund samt bilden av hur Sverige var på den tiden.  Det är som att ta del av en välproducerad och faktaspäckad tv-dokumentär som varvas med skådespelarinsatser för att ytterligare öka spänningen hos publiken.

Han verkar ha vänt på många stenar för att förstå och kunna berätta historien om Lasermannen. Det är väldigt detaljrikt. Och det är kanske därför jag ställer mig frågan: Var det verkligen regnigt den dagen? Kunde du verkligen veta vad den personen kände och att han skakade på huvudet efter att ha sagt sådär? Det blir ju inte lika tydligt i bokform, som i en tv-dokumentär, vad som är ”verklighet” och vad som är fiktion.

här svarade Tamas när han fick frågan om risken i att blomma ut i beskrivningar av händelser man inte varit med om:

”Man måste vara noga med detaljerna. Skriver jag att det var en solig, kall dag i Stockholm har jag kollat hur vädret var den dagen med SMHI. Det är inte påhitt. Jag besökte kasinot i Tyskland där Ausonius spelade för att få en känsla för stämningen och jag åkte till staden Soest där hans mamma växte upp.”

(Skrivet av Paul Frigyes i Journalisten, 25 mars 2003)

Okej. Det är tydligt att Tamas varit noga i sin research, längst bak i boken finns en avdelning Noter, i vilken vi får ta del av de flesta faktaunderlag han plöjt igenom. Där uppger också Tamas att:

”Vissa namn på personer och platser har ändrats i boken. I några citat från muntliga och skriftliga källor har tempus ändrats och i vissa muntliga citat har även ordföljden modifierats något för att bättre passa den skrivna prosan, sakinnehållet har dock inte påverkats eller förändrats.”

Även om Tamas aldrig skulle lyckas ge en 100-procentigt korrekt skildring av alla detaljer i ett av de mest chockerande kriminalfallen i efterkrigstidens Sverige, så kommer han ändå nära. Rubriken anger att det är en Berättelse om Sverige, vilket i sin tur indikerar att det ändå är skildrat genom någons filter. Även om jag ser svårigheter med formen, tycker jag han lyckas hantera gränsövergångarna mellan fiktion och fakta rätt bra. Det jag har svårt för är just att det är svårt att veta när det är fakta och när det är fiktion i den här typen av böcker.

Annat är det med Lisa Marklund och den minst lika läsvärda boken Gömda. Den är visserligen också svår att lägga ifrån sig. Men jag tycker Marklund punkterar poängen med sin bok genom den korta frasen: En sann historia. Hennes publicist säger sig hela tiden sett boken som en roman. Jag är tveksam. Jag köper att Lisa Marklund gjort boken som ett politiskt projekt och belyst våldet mot kvinnor – i sig ett angeläget ämne – men att hon inte förstår att budskapet hon vill nå ut med blir oerhört sårbart när hon inte levererar det hon påstår är för mig en gåta. Jag kan inte låta bli att undra om hon kallt kalkylerade med att ingen skulle undra om det verkligen var så sant som hon påstod? Eller var det en layoutmiss att ordet sann fanns med på omslaget? Men då borde hon ju snabbt kunnat gå ut och korrigera det, väl?

Det är synd att inte Marklund vågade (orkade?) vara mer aktiv i debatten som följde när det uppdagades att många saker inte alls stämde. Det blir lite svårt att hänga med i tankarna när publicisten hävdar att boken hela tiden skulle ses som en roman, när man har orden Sann berättelse på omslaget. Det är lätt hänt att läsarna efteråt har svårt att se att Marklund tjänade ett politiskt syfte med boken, utan snarare misstänker att anledningen bakom utgivningen var att tjäna pengar på boken.

Det finns en risk med böcker som ger sken av att skildra verkligheten men som innehåller sakfel: samtidigt som man underhåller sina läsare, finns det risk att man också lurar dem. Eller kanske låter det bättre att likna det vid reklam som inte riktigt håller vad den lovar (man lyckas faktiskt inte få så där fin hud som påstås, om man inte photoshoppar sig också). Ofta måste författaren hantera saker som ligger inom de privata sfären för att prosa eller fiktion ska bli riktigt bra. Tolka känslostämningar, bygga karaktärsdrag och måla upp konflikter som de inblandade förmodligen inte skulle vilja tala med någon om.

Kanske sådana här böcker om historiska eller samtida händelser borde ha varningstexten: ”Baserad på en sann historia” eller ”Illustration av en verklig händelse”.

Oprahs tv-publik fick en smärre chock när författaren till A Million Little Pieces visade sig ha ljugit. Boken om hans uppväxt var inte en bok om hans uppväxt. Han krävdes på avbön hos Oprah själv, så att talkshow-värdinnan kunde rädda sitt anseende. Hon hade  rekommenderat den i sin bokklubb, gråtit om den i tv och fått miljontals amerikanare att fångas av denna missbrukaras hemska liv. Visst skildrade han ett hemskt liv och nog kunde det mycket väl vara så en missbrukare levde, men han var inte missbrukare och det var inte hans liv. Men pengar tjänade han på boken.

Så, vad tycker jag om New Journalism och böcker där sanning blandas med fiktion? Jag är kluven i min uppfattning. Som underhållning fungerar de bra och jag läser dem gärna. De kan tjäna till att sätta in saker i ett större sammanhang, utrymmet blir generösare än i en dagstidning. Men det är det där med sanning och allmänbildning och vilken uppfattning av verkligheten läsarna skapar sig när de läser. Egentligen delas den här problematiken av bloggvärlden och den så kallade nya civila journlistiken. Betydligt billigare för tidningarna, oerhört spännande fenomen som kan få stora stenar att rulla: men hur kan vi veta att personen i fråga inte är betald av ett företag som vill få läsarens öra/öga?

Lysande skrivna böcker som Gömda ger oss inte en journalistisk bild av verkligheten. Nu är det inte enbart det skrivna ordet som används på detta sätt – även nyhetsfotografer har bättrat på sina bilder, eller till och med förfalskat dem (ett av de mer kända är fotografenRobert Capa, om honom kan du läsa här). Bättre då att inte utge sig för att återge sanningen – det är lätt hänt man tappar i trovärdighet då. Jag applåderar i alla fall Tamas för att han har med information om att han faktiskt har ändrat i citat och i en del skriftliga källor. Problemet med Gömda är det lilla ordet Sann.

2 thoughts on “Marklunds sanna historia

  1. Gary Bergqvist

    Hej
    Jag kollar din kommentarfunktion eftersom jag inte finner några kommentarer på din artikel.
    Garym Bergqvist
    kursansvarig

  2. S. Sultan

    Hej Tove

    Jag fastnade på det du skriver om att Tamas ger en bild av Lasermannen men samtidigt placera det i en större kontext – Sverige. Jag håller med dig att det är svårt att dra en gräns mellan verklighet och fiktion som läsare när författaren har gjort en detaljerad research och själv påstår att “sakinnehållet har dock inte påverkats eller förändrats”. Jag undrar då: Har ordvalet ingen betydelse alls?

    S. Sultan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *