Därför är amerikanen så trött på sina politiker

Per Bjurman frågar sig i gårdagens Aftonbladet varför amerikanen så gärna vill ha en president som liknar dem själva. Jag har dessvärre inte AftonbladetPlus, hade gärna läst hans krönika. Han kan vara rätt rolig.

En anledning till att många amerikaner tröttnat på elitpresidenter kan ligga i det politiska systemet. Det finns ett förakt mot politiker som är starkare än vad det varit på länge. När folket valt en politiker åker han eller hon till Washington, där händer inget, politikern tjänar en massa pengar, kan göra insider affärer med sina polare i kongressen, och sen åker han eller hon tillbaka hem och gnäller för sin stat om hur lite det görs i Washington, lovar att ändra på det och blir då omvald eftersom han eller hon lyckats få till att kongressen bygger någon ny väg någonstans i staten. Kohandel hör till vardagen, och när nya lagar antas är det ofta med en lång lista på vad som ska ske i utbyte mot att lagen inträffar. Kongressdelegaterna är sponsrade hitan och ditan av olika industrier och samtidigt som de behöver bli omvalda av folket i sin hemstat så behöver de pengar från industrin för att driva kampanjer. Så det gäller att se till att både väljarna och sponsorerna är nöjda. Och sen det viktigaste: rösta emot din motståndare. Och skulle du sen tröttna på att sitta i kongressen kan du, vilket många gör, välja att istället gå över till en lobbyistorganisation. För eftersom du känner folk i kongressen är du värd en massa pengar för lobbyindustrin. Kongressen är i centrum för makten i det politiska USA.

Men befolkningen i USA har börjat använda vad de kan för att skicka tydliga signaler till Washington om hur trötta de är på sin sjuka kongress. När Anthony Weiner twittrat bilder av sina intimare kroppsdelar fick han avgå och folket i hans distrikt straffade partiet för Weiners agerande; för första gången sedan 1923 vann en republikan stolen i representanthuset för New Yorks 9:e distrikt. Det är också därför Obama har så svårt att få igenom lagförslag i kongressen; både senaten och representanthuset måste godkänna exakt likadana lagförslag innan presidenten kan signera dem. Att Ron Paul klarat sig så bra, i alla fall ett tag, i presidentkandidatsvalet har till stor del att göra med att han drar missnöjesrösterna. Han får ut sitt budskap, men jag tror inte att han förväntar sig att komma till ända till kandidatposten.

Occupy Wall Street och tepartyrörelsen hämtar också kraft från folkets uppgivenhet och maktlöshet.

Så inte är det egentligen så konstigt att man tröttnat på “sprättar med pengar”, som gör i princip vad som helst för att få sitta i senaten utan att göra vad som är bäst för nationen. Utan istället vill se någon som sig själv som president. För man har gett upp hoppet om att fixa dem som sitter i kongressen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *