Just a spoon full of sugar, please

For my English-speaking friends: Just some complaining about flu and pneumonia. You could rather skip this post without missing too much…

Köksbordet är fullt av mediciner. Tamiflu, antibiotikakurer, andningspuffmedicin, halstabletter och annat man kan behöva när man har lunginflammation och influensa. Tre fjärdedelar av familjen har legat däckade den här veckan. Hur minstingen kan vara så totalt oberörd torde vara snudd på ett fenomen värt en utredning av smittskyddsinstitutet. Synd att han inte kan köra sig själv till skolan. Det har istället ankommit på den minst sjuka körkortsinnehavaren i familjen, mig själv. Och jag vill lova att jag varit en syn att notera. Smålufsande, med håret på ända och sminket väldigt långt ned på kinderna, lotsar jag fyraåringen fram genom korridorerna. Ingen röst har jag heller. Så istället för att käckt slänga lite käft med de andra mammorna (jo, en och annan pappa finns också), nickar jag trött åt dem jag möter. Till och med övergångsvakten har noterat förändringen. Han brukar alltid anklaga mig för vädret, oavsett om det är bra eller dåligt. Men det har han inte vågat den här veckan.

Maken kämpar för att bli bättre, och jag med. På söndag får vi besök från Skandinavien, och det vore ju ruttet trist om vi fortsätter att vara så här sjuka. Dessutom hade jag tänkt mattvätta, städa ur bilen och få undan lite bråte innan gästerna kommer. Det lär nog inte bli så. Jag är redan svettig av att ha skrivit ovanstående.

Som tur var har vi kilovis med hederlig svensk nyponsoppa, och den går som smör i solen just nu. Det enda maken får i sig. Grabbarna våra förstår inte det där med nyponsoppa alls, de har dessvärre en alltför amerikansk tunga.

Nä, nu ska jag gå och vila lite. Detta var alltför betungande…

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *