De sociala medierna, och de där gamla medierna

Tilägg: den här texten skrev jag i samband med en journalistkurs jag gick för något år sedan. Jag låter den ligga kvar eftersom den tillsammans med tre andra poster är själva starten till den här bloggen. Men nu är du varnad =).

Det var dags för sociala medier, helt klart. Istället för att medierna skulle bli alltför mäktiga har medborgarna nu fått en möjlighet att vara med och påverka det media skriver eller inte skriver om. Tycka till om vad som publiceras och blogga om sina känslor inför det som skrevs. Men det är just det som är grejen: Jag tror inte att gammelmedierna behöver vara oroliga för sin nya lillasyster, hon som direkt skriker ut exakt när hon är hungrig eller missnöjd med musiken i högtalarna.

På något sätt litar vi läsare på att de som skriver i tidningarna publicerar saker som är viktiga för oss att känna till. Och det är väl häri utmaningen ligger: att redaktionerna ser till att låta pladdret stanna kvar i bloggosfären, sila bort småfisken och publicera kamelerna.

*            *            *

Precis som boken The Elements of Journalism tar upp, så är journalistik inget lättdefinierat. Det primära syftet, enligt boken, är att förse medborgarna med den information de behöver för att vara fria och självstyrda så att de kan fungera i det demokratiska samhället. Demokrati är ju en viktig förutsättning för journalistiken, det tenderar att vara svårt för det fria ordet att överleva i en diktatur.

De sociala medierna innebär att medborgarna får en ökad yttrandemöjlighet och där ser jag en fördjupning av demokratin. Men det krävs att vi medborgare – och läsare – är medvetna konsumenter och står för det vi tror på.

*            *            *

Det finns många exempel på bloggar som lyckats avslöja saker tidningar inte kunnat, bloggar som gått i bräschen och publicerat när media inte vågat. Samtidigt finns det bloggare som publicerat för mycket.

Bloggarens underliggande motiv till att blogga är ibland mer ekonomiska än ideella. Så länge det är tydligt att bloggaren fått smink eller annat tillsänt sig av olika kedjor för att marknadsföra dem tycker jag det är grönt.

Problemet med bloggar är att de också är ett slags tryckt ord – om än digitalt – full av anspråk på att presentera fakta och sanningar men utan några som helst krav på källkritik.

*       *      *

Hur påverkar de sociala medierna pressfrihet, rättssäkerhet och integritetsskydd?

Allting går snabbt idag. Om BP lyckas avbryta oljespillet i gulfen så har Aftonbladet minuterna senare publicerat nyheten. Skulle nyheten vara felaktig kan media snabbt korrigera. Risken är att snabbheten och kravet på att vara först med nyheter orsakar sådana övertramp (exvis vid namnpublicering) att det kommer att införas krav på översyn av det som publiceras på de digitala mediernas webbplatser. Jag tror inte att censur skulle kunna införas, men media gör bäst i att vara lite försiktig med att låta snabbhetskravet gå före kravet på att få nyheterna så korrekta som möjligt.

 

*          *         *

 

En stor fördel när journalister använder sig av twitter, är att jag som läsare snabbt ser vilka de tar intryck av och vilka de har en dialog med. Jag kan få en bra överblick över de journalister som jag läser. Fördelen med partipressen var ju att man kunde förvänta sig att journalisterna röstade på ett visst parti och därför skrev i det partiets intresse (om man nu kan tala om fördel när det gäller partipressen).

Man kan ju bara hoppas att de journalister som använder twitter är så pass skarpa att de inte läcker ut saker om vilka de träffar och när, så att man riskerar integriteten hos dem man intervjuar. Det kan ju vara svårt för en intervjuperson att under intervjun be om att få vara anonym om journalisten redan aviserat på sin facebook vem han träffar och när… (fara för integritetsskyddet, med andra ord).

Vad händer med den goda journalistiken i det nya mediesamhället?

Om allt går bra så tillför de nya medierna en hel del, trots diverse barnsjukdomar nu i början. Jag tror att de sociala medierna gör att gammelmedia återupptäcker sin roll och ser att de är till för läsarna, inte tvärtom. Jag fastnade för ett så bra citat i boken (s. 53)

”The allegiance to citizens is the meaning of what we have come to call journalistic independence”.

Läsarna kommer i första hand, till och med före tidningens styrelse. Och de är inte en passiv publik. Med de nya sociala medierna kommer fler personer till tals, journalisternas arbete underlättas då de snabbt får information och lättare kan skapa sig en överblick. Men snälla kvällstidningsjournalister, sluta annonsera efter intervjupersoner så desperat! Vad tror ni att ni får för folk som vill ställa upp, om inte sådana som bara vill synas på bild.

När tidningar ger sig in i leken

Är  kampanjjournalistik en slags kvarleva från partipressens dagar? Kanske inte helt, men tanken är i sig inte helt galen. Ända in på 1950-talet var det som bekant vanligt att journalister arbetade för den tidning som representerade deras ideologi. Urvalet av artiklar, vinkling, rubriksättning – allting präglades av partiet man ”hejade” på. Och på fritiden var man engagerad i politiska församlingar. Vem vet, om ett par år kanske nya journalister väljer tidning efter hur bra de är på att påverka samhället i olika rättvisefrågor?

Fördelar med kampanjjournalistik

För ordningens skull måste jag först säga att jag applåderar alla försök att engagara folk i att skapa rättvisa, fred, bra miljö och sånt som vanligtvis förekommer i kampanjjournalistik. Och jag inser att i den här frågan finns många ”å ena sidan” och ”å andra sidan” som gör att det konkreta resultatet av kampanjjournalistik ibland är så  bra att det är värt riskerna. Jag vågar till exempel inte tänka på vad som skulle ske med den burmesiska oppositionsledaren Aun San Suu Kyi i Burma om tidningarna inte skulle kampanja för henne. Och journalister brukar vara typer som vill spegla orättvisor just för att de är engagerade människor.

Men så finns baksidorna som gör att man undrar om inte tidningarna borde uppmärksamma sådana kampanjer istället för att bedriva dem själva. Att i en krönika övertyga folk åt ett eller annat håll är för mig inga problem, det hör till krönikans natur att vara väldigt personligt vinklad och präglad. Men när en hel tidning – för att inte tala om en hel mediakår – ställer sig bakom någon/något och kampanjar finns risken att opartiskheten försvinner. Hur ska en tidning som till exempel propagerar för att man ska bygga en Botniabana även våga granska om det sker fel i byggandet av banan? Och skulle TV4-nyheterna kunna rapportera om det förekom några ekonomiska tveksamheter i samband med kanalens insamlingsgala? Det hindrar ju det man kampanjar för.

När en tidning beslutar sig för att driva kampanj i en sakfråga får det flera olika resultat. Självklart sätter man sin tidnings resurser och kunskaper i bruk för att vinna kampanjen på ett sätt man inte gör när det gäller rent journalistiska nyheter. Å andra sidan avgränsar man vad som ska kampanjas för. Här tror jag nämligen att tidningarna är smarta, de väljer inte ett ämne som de inte tror att deras läsare ställer sig bakom. Istället väljer de ett område där någon behandlats orättvist av makten och därför behöver superhjältarnas (läs: tidningarnas) hjälp för att räddas.

Publicister som varumärkesstrateger

Jag ser också kampanjerna som ett sätt för tidningarna att engagera sin läsekrets, att skapa lojala band mellan tidningarna och sina läsare. Även mediabranschen börjar förstå vikten av att skapa goodwill och visa på hur man är Det Goda Företaget. Alla som utsätts för konkurrens måste putsa sitt varumärket, så även media (möjligtvis inte public service-media). När det gäller Dawiit-kampanjen vill man också visa enad front från flera medier för att markera hur fel man anser det vara att behandla en kollega på detta sättet. Man går ett steg längre än att bara bevaka makten (såväl den svenska makten och deras försök att hjälpa Dawiit som det landet vars myndighet frihetsberövat honom) och försöker istället pressa makterna att agera rätt. Kanske för att engagemanget från allmänheten inte räcker för att sätta press, eller för att media är den alternativa makten idag?

Låt mig skapa ett hypotetiskt exempel. Låt oss säga att Refaat El-Sayed hade fängslats orättvist någonstans i början av sin karriär, och tidningarna kampanjat för att få honom fri. Bra att arbeta mot orättvisa. Men: hade de sedan kunnat rapportera sakligt om hans fejkade doktorshatt? Ok, exemplet är fantasilöst, men ändå. Kampanjer har risken att skapa svart-vita bilder av verkligheten.

Aftonbladets vittnesbördskampanj

Aftonbladet kampanjar för sin viktklubb (jag anser i alla fall det vara kampanjournalistik att konstant utsätta läsarna för ”vittnesbörd” om alla som rasar i vikt tack vare klubben). Men hur många intervjuer har de med dem som inte lyckas lika bra? Som inte går ned i vikt, eller som kanske till och med går upp i vikt? Det passar liksom inte in i det övergripande kampanjmålet: att få oss feta läsare att betala till Aftonbladet för att gå ned i vikt. (Här måste jag dock tillägga att de faktiskt skriver om andra sätt att gå ned i vikt än sin egen, så helt partiska är de inte.)

Risken som tidningarna tar är att de kan förlora sin trovärdighet. Särskilt om de slutar att kritiskt bevaka det/dem de kampanjar för.

Marklunds sanna historia

Första gången jag läste Lasermannen av Gellert Tamas kunde jag knappt lägga ifrån mig boken. Min man arbetade på samma institution som ett av offren, som för övrigt blev skjuten nära där vi bodde, och jag var nyfiken på att få en större inblick i hur en människa som Lasermannen psykologiskt fungerar.

Tamas tar oss med till ett Sverige när invandrarfientligheten grodde och den enda politiker som verkade ta det på allvar var en harmlös Folkpartistisk partiledare utan någon större makt. Det är tydligt att författaren haft tillgång till ett stort källmaterial. Stadsplanering, Ny Demokratis olika uttalanden i tv-program och tidningar, grannar, kamrater – de nio månader han spenderade på research hann han med mycket på.

Boken fick lysande kritik och Tamas vann Guldspaden för bästa gräv. Idag fångas jag än en gång av hans växling mellan utskriften av interjuerna med Lasermannen (John Ausonius), berättelsen om dennes bakgrund samt bilden av hur Sverige var på den tiden.  Det är som att ta del av en välproducerad och faktaspäckad tv-dokumentär som varvas med skådespelarinsatser för att ytterligare öka spänningen hos publiken.

Han verkar ha vänt på många stenar för att förstå och kunna berätta historien om Lasermannen. Det är väldigt detaljrikt. Och det är kanske därför jag ställer mig frågan: Var det verkligen regnigt den dagen? Kunde du verkligen veta vad den personen kände och att han skakade på huvudet efter att ha sagt sådär? Det blir ju inte lika tydligt i bokform, som i en tv-dokumentär, vad som är ”verklighet” och vad som är fiktion.

här svarade Tamas när han fick frågan om risken i att blomma ut i beskrivningar av händelser man inte varit med om:

”Man måste vara noga med detaljerna. Skriver jag att det var en solig, kall dag i Stockholm har jag kollat hur vädret var den dagen med SMHI. Det är inte påhitt. Jag besökte kasinot i Tyskland där Ausonius spelade för att få en känsla för stämningen och jag åkte till staden Soest där hans mamma växte upp.”

(Skrivet av Paul Frigyes i Journalisten, 25 mars 2003)

Okej. Det är tydligt att Tamas varit noga i sin research, längst bak i boken finns en avdelning Noter, i vilken vi får ta del av de flesta faktaunderlag han plöjt igenom. Där uppger också Tamas att:

”Vissa namn på personer och platser har ändrats i boken. I några citat från muntliga och skriftliga källor har tempus ändrats och i vissa muntliga citat har även ordföljden modifierats något för att bättre passa den skrivna prosan, sakinnehållet har dock inte påverkats eller förändrats.”

Även om Tamas aldrig skulle lyckas ge en 100-procentigt korrekt skildring av alla detaljer i ett av de mest chockerande kriminalfallen i efterkrigstidens Sverige, så kommer han ändå nära. Rubriken anger att det är en Berättelse om Sverige, vilket i sin tur indikerar att det ändå är skildrat genom någons filter. Även om jag ser svårigheter med formen, tycker jag han lyckas hantera gränsövergångarna mellan fiktion och fakta rätt bra. Det jag har svårt för är just att det är svårt att veta när det är fakta och när det är fiktion i den här typen av böcker.

Annat är det med Lisa Marklund och den minst lika läsvärda boken Gömda. Den är visserligen också svår att lägga ifrån sig. Men jag tycker Marklund punkterar poängen med sin bok genom den korta frasen: En sann historia. Hennes publicist säger sig hela tiden sett boken som en roman. Jag är tveksam. Jag köper att Lisa Marklund gjort boken som ett politiskt projekt och belyst våldet mot kvinnor – i sig ett angeläget ämne – men att hon inte förstår att budskapet hon vill nå ut med blir oerhört sårbart när hon inte levererar det hon påstår är för mig en gåta. Jag kan inte låta bli att undra om hon kallt kalkylerade med att ingen skulle undra om det verkligen var så sant som hon påstod? Eller var det en layoutmiss att ordet sann fanns med på omslaget? Men då borde hon ju snabbt kunnat gå ut och korrigera det, väl?

Det är synd att inte Marklund vågade (orkade?) vara mer aktiv i debatten som följde när det uppdagades att många saker inte alls stämde. Det blir lite svårt att hänga med i tankarna när publicisten hävdar att boken hela tiden skulle ses som en roman, när man har orden Sann berättelse på omslaget. Det är lätt hänt att läsarna efteråt har svårt att se att Marklund tjänade ett politiskt syfte med boken, utan snarare misstänker att anledningen bakom utgivningen var att tjäna pengar på boken.

Det finns en risk med böcker som ger sken av att skildra verkligheten men som innehåller sakfel: samtidigt som man underhåller sina läsare, finns det risk att man också lurar dem. Eller kanske låter det bättre att likna det vid reklam som inte riktigt håller vad den lovar (man lyckas faktiskt inte få så där fin hud som påstås, om man inte photoshoppar sig också). Ofta måste författaren hantera saker som ligger inom de privata sfären för att prosa eller fiktion ska bli riktigt bra. Tolka känslostämningar, bygga karaktärsdrag och måla upp konflikter som de inblandade förmodligen inte skulle vilja tala med någon om.

Kanske sådana här böcker om historiska eller samtida händelser borde ha varningstexten: ”Baserad på en sann historia” eller ”Illustration av en verklig händelse”.

Oprahs tv-publik fick en smärre chock när författaren till A Million Little Pieces visade sig ha ljugit. Boken om hans uppväxt var inte en bok om hans uppväxt. Han krävdes på avbön hos Oprah själv, så att talkshow-värdinnan kunde rädda sitt anseende. Hon hade  rekommenderat den i sin bokklubb, gråtit om den i tv och fått miljontals amerikanare att fångas av denna missbrukaras hemska liv. Visst skildrade han ett hemskt liv och nog kunde det mycket väl vara så en missbrukare levde, men han var inte missbrukare och det var inte hans liv. Men pengar tjänade han på boken.

Så, vad tycker jag om New Journalism och böcker där sanning blandas med fiktion? Jag är kluven i min uppfattning. Som underhållning fungerar de bra och jag läser dem gärna. De kan tjäna till att sätta in saker i ett större sammanhang, utrymmet blir generösare än i en dagstidning. Men det är det där med sanning och allmänbildning och vilken uppfattning av verkligheten läsarna skapar sig när de läser. Egentligen delas den här problematiken av bloggvärlden och den så kallade nya civila journlistiken. Betydligt billigare för tidningarna, oerhört spännande fenomen som kan få stora stenar att rulla: men hur kan vi veta att personen i fråga inte är betald av ett företag som vill få läsarens öra/öga?

Lysande skrivna böcker som Gömda ger oss inte en journalistisk bild av verkligheten. Nu är det inte enbart det skrivna ordet som används på detta sätt – även nyhetsfotografer har bättrat på sina bilder, eller till och med förfalskat dem (ett av de mer kända är fotografenRobert Capa, om honom kan du läsa här). Bättre då att inte utge sig för att återge sanningen – det är lätt hänt man tappar i trovärdighet då. Jag applåderar i alla fall Tamas för att han har med information om att han faktiskt har ändrat i citat och i en del skriftliga källor. Problemet med Gömda är det lilla ordet Sann.

Varför stod det inte i tidningen?

Vad är det som gör att vissa nyheter hamnar i tidningen medan andra hamnar i papperskorgen? Detta var något satiriken Michael Frayn hade som utgångspunkt när han skrev The Tin Men, om en dator som med hjälp av Unit HeadLine Language automatiskt producerade dagliga nyhetsartiklar utifrån resultat av läsarundersökningar. Hur ofta vill vi läsa om en flygkrasch? En eller två gånger i månaden? Om någon rapporterar om ett mord, skulle offret vara avklätt eller ha kläder på sig?

En hund som biter en man är ingen nyhet. En man som biter en hund, det är en nyhet. En rätt uttjatad klassiker som idag skulle kunna uttryckas: En presskår som vägrar att komma när Tiger Woods kallar till pressträff, blir en nyhet i såväl Aftonbladet som på ansedda journalistinstitutet Poynters hemsida. Här kan man fundera över vem som styr nyheten och vad som är nyheten: Tiger Woods med sin pressagent eller journalistkåren. Medialiseringsteknik, skulle nog norske medieforskaren Gudmund Hernes kallat detta. Man bygger upp en förväntan inför den kommande händelsen och tillför också konflikt. Sånt säljer. Eller gör att folk klickar sig till artikeln.

Även om det ibland är lite slumpmässigt vad som till slut hamnar i mediernas brus, så finns det några grundläggande ingredienser som hjälper fram nyheterna:

Målgruppen
Alla tidningar har en specifik målgrupp. Filipstads Tidning har en ganska tydlig målgrupp medan större medier som The New York Times och Houston Chronicle har en bredare målgrupp. Målgruppen är på många sätt avgörande för vilka nyheter och artiklar som lyfts in i tidningen. Amerikanska magasinet Parents skulle förmodligen rata en artikel om ett golfande par på ålderns höst – hur bra skriven den än är, men publicerar artiklar om enkla och snygga tårtor. Och ser du tidningen Härliga Hund i presstället på ICA behöver du inte fundera länge på vad för typ av artiklar den kommer att innehålla. På samma sätt rapporterar inte Filipstads Tidning om samtliga beslut som Luftfartsverket fattar. Men skulle det påverka orten och därmed invånarna, här i form av att Luftfartsverket vill ha 230 000 kronor av kommunen för att rädda Karlstads flygplats, då kommer man definitivt att skriva om detta.

Närhet
Vi är mer intresserade av att läsa om saker som ligger geografiskt nära oss. I onsdags när jag besökte Gallerian i Houston, la jag märke till att flera människor gick omkring med svarta märken i pannan. Eftersom det var ett rätt stort antal det rörde sig om blev jag så klart nyfiken. Jag läste om det senare på eftermiddagen i Houston Chronicle, som publicerade en artikel om den religiösa högtiden Askonsdagen. Katoliker besöker mässan på morgonen för att fira Fastans inledning, och i samband med detta målar prästen ett kors i pannan på dem, om jag förstått det rätt. Artikeln i Chronicle beskriver hur man nu kan använda sig av askan från Palmsöndagens kvistar (en annan religiös högtid). Jag har svårt att tänka mig att den artikeln skulle publicerats i en svensk tidning. Överlag kan man säga att i USA finns det mer nyheter om vad som händer i de religiösa kommuniteterna än vad jag hittar i svenska tidningar. Houston Chronicle har själva en bilaga de producerar som kommer en gång i veckan och som heter Belief och som innehåller nyheter från samtliga större religioner som finns representerade här i Houston. I den kan man läsa om allt från Buddistiska seder till muslimernas nybyggda moské. Här anser Houston Chronicle uppenbarligen att det finns ett generellt intresse hos läsekretsen att hålla sig uppdaterad och informerad om vad som sker i den religiösa sfären. Timingen, som också har en stor betydelse för om något anses ha ett nyhetsvärde, är också tydlig här. Artikeln publiceras samma dag som det är själva Askonsdagen. Men det är mycket troligt att den skrivits i god tid innan publiceringsdatum.

Pengar
I uppgiftinstruktionerna nämns att amerikanska katastrofer räknas som åtta gånger viktigare än om de händer någon annanstans i världen. Den välkände skribenten George Bernard Shaw, som vunnit såväl Nobelpris som Oscar, lär ha sagt: ”Newspapers are unable, seemingly, to discriminate between a bicycle accident and the collapse of civilisation”. Men egentligen handlar det om att vi vill läsa om såväl cykelolyckan – särskilt om det är en politiker eller kändis som cyklat omkull – och om de större problemen i världen.  Förutom att vi rent generellt har lättare att identifiera oss med kulturer och människor som ligger nära oss, så spelar även mediernas ekonomi in här. Orkanen Katarina i New Orleans bevakades av ett stort antal medier i USA, det fanns fantastiskt bildmaterial och reportrar som berättade detaljerat om människoöden och om räddningsarbetet. Lätt att ”låna” eller köpa för svenska journalister som har god engelsk förståelse. Att däremot bevaka en jordbävning som ägt rum på avlägsen ort i ett land som är svårt att ta sig till och ännu svårare att förstå språket i, är en utmaning många journalister (och redaktionssekreterare) backar för. Det är lätt att se hur kvällspressen i Sverige har personer som bevakar tv-program som ”The Insider” och ”Inside Edition” två program som handlar om vad som hänt i kändisvärlden det senaste dygnet. Strax efter att de sänts kan man få del av samma information i kvällstidningarnas webbupplaga.  Visserligen stämmer det som X skriver: ”Men det ska återigen påpekas att ekonomin som sådan inte i sig kan förklara varför något är en nyhet. Att den är billig är ingen grundläggande förklaring till varför den väljs ut. Däremot är det givetvis så att i konkurrens mellan två uppdrag kommer den som tar minst resurser i anspråk sannolikt att föredras av redaktionen.” Jag är däremot av den uppfattningen att ekonomin styr mer än vad redaktionerna låter påskina.

Personerna i artikeln
Vi är ofta intresserade av att läsa om människor som vi känner igen. Men vinkeln får gärna överraska: en bild på kungen när han står framför en staty på slottet är inget speciell. Men lyckas du fånga en bild på kungen när han handlar mesost på Konsum – då har du lyckats få till det. Vi gillar att se vardagliga människor i ovanliga miljöer, och ovanliga människor (läs: kändisar) i vardagliga miljöer.

Bengt Johansson nämner i sin studie av nyhetsvärdering vid svenska nyhetsredaktioner att det finns två styrfält som är grundläggande för journalistisk nyhetsvärdering. ” Den första är föreställningar om vad publiken vill ha, dvs. vilka nyheter som man tror att mediernas publik är intresserad att ta del av.” Och den andra ”är mer ideologiskt färgat och handlar om vilka nyheter man anser att publiken bör ta del av, och inte minst vad man anser att publiken inte bör få veta något om.” I samma studie finns en lista jag fastnar vid. Den visar hur journalister själva bedömer faktorer som har betydelse för nyhetsvärdering.  Många journalister har graderat följande faktorer högt: Det ska vara intressant för publiken, handla om viktiga personer, intressera många människor och vara dramatiskt och spännande. Däremot anser bara 50 procent av kåren att nyheten ska vara viktigt för publiken och endast 28 procent att nyheten ska öka människors insikt och kunskap om omvärlden.

Källor:
Häger, Björn: “Reporter, en grundbok i journalistik”
Johansson, Bengt:  “Vid Nyhetsdesken”
Randall, David: The Universal Journalist
Föreläsningar vid kursen Journalistik 15 p. Karlstads universitet, samt ovan nämnda tidningsartiklar.