Mina femton fejkade minuter i rampljuset

Att bli skåning förpliktigar.

I söndags skulle jag ut och slänga sopor på morgonkvisten. Det borde egentligen gjorts kvällen före, så nu luktade det återvinningscentral i köksregionen. Eftersom det var rätt tidigt på dagen, utgick jag från att jag kunde göra detta så snabbt att ingen av grannarna skulle se mig i morgonstassen. Men väl framme vid soptunnan, och utan möjlighet att gömma mig, får jag syn på en klunga på tio personer, utrustade med kameror och kikare. Med hög stämma – bättre vara cool än inte – sa jag: “Men hur kommer det sig att alla ni kommit hit för att se mig slänga morgonsoporna?”.

Turkduvor. Åtta stycken. Och de satt i grannens träd. De är tydligen väldigt ovanliga, så ovanliga att tio personer kastar sig i sina bilar och kuskar ut till Södra Sandby från Lund.

“Hur i all sin dar fick ni veta att de var just i det här trädet?”

De berättade om ett rapporteringssystem på internet. Jag är övertygad om att dessa fantastiska ornitologveteraner får sms när någon rapporterar in en fågel värd att se. Jag är övertygad om att ornitologintresserade på 1800-talet skulle kalla detta fusk. Men idag är det väl lite grand som geotagging, fast med levande objekt. Jag ringde till grannen med trädet för att berätta. Han är nämligen väldigt intresserad av fåglar (en gång när vi stod och pratade i höstas konstaterade han att fåglarna som flög över oss var från Sibirien, bara så ni förstår nivån av hans intresse). Jo visst var det han som rapporterat in. Han lät nästan lite ledsen över att ha missat chansen att träffa ornitologerna.

Så fågelkunskaperna måste jag damma av. Nu när jag bor i Skåne.

27 januari 2012

27 januari 2012

Lost in Malmö

Fördelen med att läsa universitetskurs i sociala medier är att det är intressant och tankeväckande. Nackdelen då? Så mycket plugg och inluppar att man knappt hinner hålla igång sina egna sociala medier. Just nu skriver jag klart en uppsats där jag jämför amerikanska och svenska universitet och närvara i sociala medier. Det är vansinnigt fascinerande och jag lär få anledning att återkomma med slutsatserna här framöver. Så fort uppsatsen är klar.

Det är kallt i Skåne. Dessvärre inte så mycket snö som behövs för att åka pulka. Men när det blir så där väldans kallt så att frosten ligger och skimrar på grenarna, ja då njuter jag. Helst inifrån bilen.

Att flytta till en helt ny stad gör att allting tar lite längre tid än vanligt.  Igår var jag i Malmö. Det ligger ju bara 20 minuter bort. Det är lätt att hitta dit, men det är hiskeligt svårt att hitta ut ur den stan. Ska man mot Ystad? Limhamn? Simrishamn? Allt känns främmande. Jag hade tänkt svänga förbi IKEA på vägen hem, men jag hamnade tillbaka i Lund. Så det blev till att styra kosan söderut mot Malmö igen.

Men jag har blivit förtjust i Lund. Vi är några morsor på skolan som brukar spatsera en timme tillsammans efter avlämning av barnen. Vi har dessvärre så trevligt och snackar så mycket att det nog inte kvalar in som motion, men vi jobbar på det. Någon föreslog anmälan till broloppet härnere. Jag tvivlar.

 

 

Den bortglömda influensan

Så här i influensatider…

Det började i september 1918, och när det hela var över några månader senare skulle över en halv miljon amerikaner ha fått sätta livet till. Det året dödade influensan mer än vad någon annan sjukdom gjort. Ingen vet exakt säkert, men man räknar med mellan 20 och 150 miljoner. Det anmärkningsvärda med influensan det året var att det gick som allra hårdast mot dem i befolkningen som vanligtvis klarar sig bäst: de unga. Hårdast drabbades barn under fem år, vuxna mellan 20-40 år samt personer i 70-74-års åldern. En fjärdedel av alla i USA insjuknade.

Det var inte första vändan av influensan som var farligast, det var när den slog till en andra gång som den slog som hårdast. Viruset hade muterats intill någon som liknade ett monster. En månad efter att influensan anlänt till Philadelphia, hade nära 11 000 människor i staden dött. I Kapstaden, i Sydafrika, hade man inte tillräckligt med kistor utan fick anordna massgravar.

Läkare gjorde vad man kunde. De iordningställde ett vaccin som mest bestod av filtrerat blod från smittade. Till föga nytta.

Trots de enorma konsekvenser som influensan 1918 medförde, föll den helt i glömska. Varför det hände är ett intressant ämne i sig. En orsak var att influensan slog till samtidigt som det var krig, mycket annat eländigt hände. Dessutom hade man inte samma massmediala påverkan som idag. Folk trodde att det var deras by, eller deras område som drabbades. Tills en dag, då amerikanska historikern Alfred W. Crosby (som för övrigt kom att hamna som forskare i Umeå) studerade almanackor. När han fick se att den genomsnittliga livslängden på folk ändrades så drastiskt 1918, började han fråga sig varför. Istället för att som 1917 och 1919 ligga på 51 år, såg han att det 1918 låg på 39 år.

Crosby själv betonar hur allvarliga konsekvenser epedemin hade:

“I’m still realizing that in the long, long run – i.e. for instance, demographically and genetically – that the flu was more important in 1918 than the prime ministers and generals and revolutionaries all put together. ”

Än idag har läkarna inte så mycket att sätta till mot en influensaepedmi om världen skulle drabbas. Tamiflu sägs korta sjukdomstiden med något dygn. Influensavaccin däremot, motar epedmin, om tillräckligt många tar vaccinet och om forskarvärlden lyckats pricka rätt när man konstruerar vaccinet. Helst ska man haft tid att säkerställa att vaccinet inte ställer till med biverkningar. För det handlar om att bäst gissa sig till vilka influensastammar som kommer att utvecklas och angripa.  Så när forskarna upptäckte att influensan 2009 var samma stam som den som slog så hårt 1918 – ett så kallat H1N1 virus – var det många som blev oroliga för att viruset skulle mutera på samma sätt som det 1918.

Men hur vet man att influensan 1918 var ett H1N1 virus? Det kan vi delvis tacka amerikas dåvarande president Abraham Lincoln för. I början av inbördeskriget i USA bestämde Lincoln att armén skulle spara prover från folk som dog i sjukdomar. Och i nära 80 år låg ett sådant prov, av soldat Vaughan och soldat Downs, i arkiven hos armén. Tills en molekylärbiolog fick tag i det.

Källa: Intervju med Alfred W. Crosby samt Gina Kolatas excellenta bok “Flu – the story of the Great Influenza Pandemic of 1918 and the Search for the Virus that Caused it”.

A White House nurse prepares to administer the H1N1 vaccine to President Barack Obama at the White House on Sunday, Dec. 20, 2009.Foto: The Official White House Photostream [1]Author White House (Pete Souza) / Maison Blanche (Pete Souza)

A White House nurse prepares to administer the H1N1 vaccine to President Barack Obama at the White House on Sunday, Dec. 20, 2009.
Foto: The Official White House Photostream Author White House (Pete Souza) / Maison Blanche (Pete Souza)

That white stuff

Nope, no snow this Christmas. Though it snowed the evening before Christmas Eve, it all melted away in the warm weather. Luckily, we had taken the chance that day in early December, when there was some white stuff on the ground…

Nä, det vart ingen vit jul. Även om det snöade kvällen före julafton så hann det mesta smälta iväg. Skånes baksida så här i vintertider. Desto bättre att vi passade på den där dagen före jul, när det fanns snö.

 

We are coming in hot, so don’t burn up as we enter…

Man vet att man ätit gott när det tar en förmiddag att diska upp efter nyårssupén. Makens bror med familj var här över nyår. Han kan laga mat han, svågern. Hummersoppa, entrecote och mandelpotatisklyftor – det vattnas fortfarande i mun när jag tänker på det.

Idag är det pyjamasdag för killarna mina, medan jag småröjer och jobbar med administration. Jag gillar det här med nytt år. Även om det inte är något magiskt i sig så känns det lika fräscht och spännande som när man får börja ett nytt anteckningsblock.

I början på året ska jag avsluta kursen i sociala medier jag pluggat den här terminen. Det blir en uppsats om skillnader mellan amerikanska och svenska universitet när det gäller kommunikation i sociala medier. Det kostar skjortan att läsa vid amerikanska universitet, och lärosätena är måna om att satsa mycket på sin marknadsföring. Ska bli spännande att bita tag i det ämnet.

På tal om sociala medier och amerikanska lärosäten: NASA Johnson passade så klart på att spinna på fenomenet Gangnam style. (För er space nerds: håll utkik efter smått irriterade astronauten Mike Massimino och hans dansante kollega Clay Anderson). Femåringen är överlycklig över att få se lite space, och jag är nöjd med att slippa originalversionen. Kanske något för KTH att härma?