Barn och internetanvändning

Keep personal info personal. Speciellt på sociala nätverk, bloggar och twitter. Ju mer information man postar, desto lättare kan illvilliga typer lyckas ställa till trassel. Det är ju inte så svårt att få reda på någons personnummer, om man vet födelsedag och bostadsort. Ja, det räcker med namn och bostadsort. Offentliga uppgifter som alla, inte bara journalister, får tag på om man ringer rätt myndighet.

Mycket av det här är sunt förnuft. I alla fall för de flesta föräldrar. Men hur är det för våra barn som växer upp med helt andra sociala nätverk än de som fanns då vi var unga? Och vad ska man som förälder ha för strategi? Totalförbud? När jag bodde i Houston deltog jag i ett föräldrarmäte där en kvinnlig FBI-agent gav sitt perspektiv av barn och internet. Hon såg den fula sidan av internet. Tillsammans med sina kollegor vid FBI Cyber Crime Squad (jo, de finns på riktigt) spårade hon folk som försökte ragga upp barn i olika chatrum. Hon fick kontakta föräldrar vars barn hade vidarebefodrat mms med halvnakna bilder på andra vänner. Enligt henne var det relativt lätt för förövare att få kontakt med barn via internet och hur vi som föräldrar kan agera för att utbilda våra barn i säkert internetanvändande. Det ligger i barns natur att vara lite mer godtrogna.

– Gå in och titta i downloads mappen med jämna mellanrum. Om du hittar bilder du inte tycker att dina barn ska titta på, ta upp det med dem. Och hittar du bilder som är olagliga, kontakta polisen. Innan de kontaktar dig. Hon trodde definitivt inte på totalförbud för barnen. Tvärtom. “Se till att du är den som lär dina barn hur man uppför sig socialt i den digitala världen”.
Det finns till exempel program som sparar ner allt som skrivs på tangentbordet. “Men berätta för allt världen för barnen om du skaffar ett sånt program. Och se till att du har datorn deras i köket eller på någon gemenskapsyta i huset. Inte i deras rum”.

Vad tycker du? Är du noga med vad du bloggar om, eller erfarenheter av barn och internetanvändande? Ska man kanske inte ens bry sig alls som förälder? Hör av dig!

Getting used to Lund, part one

Nollning, directly translated into “Zero-ing” is something very Swedish and something very weird. Every fall when new students arrive at the university, they need to prove themselves in something similar to the rites of Heads and Skulls. Or, not really, but you get the picture. So it is not at all unusual to see a student bike in his underwear, holding a sword and wearing a medieval helmet. Not rare at all, but still hard to explain for two blond boys trying to adapt to being Swedes.

These two mentioned boys have discovered Pippi Longstokking. And they are in love. It is cute, but I hope they do not tell their friends too much about her, since you normally hang with her when you are younger.

It seems like wherever I move in this world, I have a hard time to blend in. My Scandinavian accent, more obvious at first and less in the end, gave me away in America. In Skåne, my stockholmska makes me an outsider. Oh, and my clothes – very hip in Texas, but not so over here where black is always the new black.

Lucky me, I have both my kids at an international school in Lund. Where everyone is used to being from somewhere else, and can chat about the advantages and the disadvantages of being new in Skåne. Everybody stands out and everyone blends in. And all I want is for someone to tell me where to pick mushrooms. But finding a Viking willing to reveal his or her mushroom paradise is by definition impossible. So next week, after I have dropped the kids off at school, I will go forest hunting. All by myself, with my knife (do not worry, it is for cleaning that mushroom I intend to find) and my basket. And don’t you dare ask me where I went. I am that much of a Viking.