Mitt ute på Mississippi-vischan

På väg hem från New Orleans passade vi på att besöka flera olika sockerplantage. Mitt i landskapet skär Mississippifloden upp en bred farled, och på vardera sida om floden finns spår av sockerplantagens svunna storhetstid. Fantastiska byggnader och trädgårdar.

Tittar man närmre finner man de enkla skjulen, de som slavarna bodde i. Och läser man skyltarna ser man att de såldes för 25 dollar och liknande. Det är med mycket blandade känslor man läser skylten utanför en av slavlängorna, som riktar ett tack åt slavarna som hjälpte till att bygga sockerplantagens, och söderns, starka ekonomi.

För att ta oss mellan plantagen får vi åka färja över den breda floden, där Mark Twain en gång arbetade. På den tiden såg man hjulångare frakta timmer och annat gods, kanske på väg upp till Memphis, Tennessee. Idag är det mer moderna fraktfartyg. Med kameran i högsta hugg dök jag på två medresenärer. Eftersom det var uppenbart att jag var utifrån – vi var de enda vita på båten och jag hade kameran skjutklar – kom vi att prata om Sverige. “Do you have any blacks there?” frågade mannen. “Not as many as here, unfortunately”, svarade jag. Och så berättade jag om sonen min, som gått i en helsvart skola. Vad tyckte de om att det fortfarande fanns platser som var så segregerade? Jo, det var så klart tragiskt, nickade kvinnan. Mannen kunde inte släppa tanken om Sverige: “Do you have any jobs over there?”. Som vanligt när man talar med folk från de lägre samhällsklasserna suckar de längtandes när de hör om det svenska sjukvårdssystemet. Till skillnad från när man träffar en del rikare, de som anser att alla har chans till massa klöver bara man sliter hårt. Men så är det ju inte.

En av plantagen vi besökte hette Oak Alley. Ekallén var minsann 300 år gammal och de som bodde där trodde att de dödas själar kunde stanna kvar i speglar – därför var dessa övertäckta med svart spets.

Även om stället var vackert och intressant att se, så går det inte riktigt upp med de svenska slott och gårdar man kan besöka i Sverige. Där är det inte heller lika varmt och svettigt…

 

Sånt man gör tre veckor före flytt

Sitter med kalendern och försöker boka in alla farväl. Som tur var kan man klumpa ihop en hel del, men det är ändå en hektisk period vi har framför oss. Möbler ska säljas, väskor ska packas, sista inköp göras. Och mitt i allt detta tennislektioner och simlektioner på förmiddagarna. Men killarna måste ju få röra sig, och mamman med. Så det är lika bra att hålla andan och pusta ut den dag vi sätter fötterna på svensk mark igen. Jag vet redan vad jag vill ta med härifrån, saker jag lärt mig tycka om och som inte finns i Sverige. Och så sånt som är mycket billigare. Maken har fått ett antal nya jeans. Och jag har fått skor. Jag har ju begåvats med rätt så stora fötter och i samband med graviditeterna växte de lite till. Så jag bunkrar upp på skor. Och Skiddles, ett av de få godisar man snudd på kommer att sakna härifrån.

Om en halvtimme ska vi iväg till YMCA. Och därefter ska jag köpa lite tvål på Bed, Bath and Beyond.

Högsta Domstolens beslut om Obama Care

I morse, amerikansk tid, röstade Högsta Domstolen om ett fall som i högsta grad avgör det som kallas Obamas health care reform. Den stora frågan var huruvida konstitutionen i USA ger kongressen rätt att instifta en lag som tvingar folk att köpa något, i detta fall en hälsoförsäkring. Det är lite krångligt med beslutsfattande i USA. Kongressen har rätt att fatta beslut över vissa delar, medan de federala staterna har sina rättigheter.

Så kan då kongressen bestämma att alla i USA ska köpa något? Högsta domstolen beslöt (5-4) att om man kallar detta för en skatt, så är det ok. Men det är inte ok att bestämma att amerikanare ska köpa något. I så fall skulle det vara olagligt för en amerikan att bara vara i landet utan en försäkring. Nu verkar det luta åt att om du inte har en sjukvårdsförsäkring ska du betala en skatt, vilket alltså högsta domstolen beslöt att kongressen har rätt att instifta.

Nu består Obamas health care reform av så väldigt många olika delar. En viktig sådan är att försäkringsbolag inte längre kan neka någon vård på grund av att de kunde ha haft sjukdomen då de skaffade sig försäkringen. Som det varit tidigare har de kunnat säga till en cancersjuk person att hon eller han förmodligen redan börjat utveckla cancern innan försäkringen skaffades, och därför inte får vård.

Vad jag bland annat saknar i reformen är ett tak på vilket belopp man kan stämma sjukvårdspersonal för. I Texas har staten själva satt ett sådant tak, och tack vare det finns här många läkare. Förlossningspersonal är en grupp som drabbas av extrema skadeståndsanspråk, och i vissa stater är det enorm brist på sådan personal. Om något går fel kan patienterna stämma personalen på skyhöga belopp. Belopp som i slutändan betalas av alla andra patienter. Jag vänder mig inte emot att man ska kunna få skadestånd, men det måste till ett tak.

Vården här i USA har redan idag skyldighet att ta emot akuta fall och stabilisera dem. De kan inte heller neka förlossningsvård. Men det galna är istället för att hjälpa exempelvis folk som behöver bloddialys så plockar man inte dem när läget är så akut att de nästan dör. Kostnadsmässigt är det så klart inte effektivt och etiskt kan man inte heller påstå att det är.

Nu måste jag ge ungarna gröt. Sen ska jag läsa på lite mer om vad beslutet får för konsekvenser.

Uppdaterat: Och på Aftonbladet läser jag att de godkänner kravet på köp av försäkring. Suck, som vanligt har man inte fattat själva poängen: Högsta Domstolen beslut innebar att Obama måste kalla detta för skatt istället för köp av försäkring. För kongressen kan inte med lag tvinga alla medborgare att köpa, men de kan stifta lag om skatt. Och skatten kommer gälla dem som inte har sjukförsäkring. Hur det ska gå till i praktiken återstår att se.

Epic failure when EU wants to inspire females to research

When I started dating the guy who would become my husband, I had no clue what a researcher did. He said he was working on writing an article, and being the journalist I am I offered to help him. Since I had written hundreds of articles I thought I knew how to pull this one through.
Today I have a more correct understanding of the daily life of a researcher, even though I will probably never fully grasp the content of the articles my husband writes.
So I understand that it can be hard for an ad agency to come up with something that attracts people to become researchers. But did they really had to fail this drastically? Let us see if they try to save their face by follow up with an campaign on how hard it is for female researchers to get funding from the European government. Oh, wait, that would not benefit the idea of inspiring young females to become scientists, would it?

Houston, we are back for now

Fyra veckor kvar i Texas. Det känns kort. Lägenheten är full av högar som ska gås igenom, slängas-högen växer, saker som ska ges bort till vänner eller till Goodwill ökar tack och lov också. Finlands-högen är än så länge rätt liten, men hur ska jag få med alla de andra sakerna? De som varken ska slängas eller ska till Finland? (Här kanske jag ska förtydliga att jag packar en väska med grejer vi ska använda på vår semester i Finland, därav en hög just för det landet).

Jag har en lång lista över saker vi vill hinna med en sista gång, allt från Children’s museum, Alligatorträsket och Galveston till Dallas och fjärilsmuseet. Ja, det sista kan ju få stryka på foten i värsta fall. Viktigast är listan över alla vänner vi vill ta farväl av. Fastän det är som att frivilligt gå med på tortyr så känns det ändå viktigt att ta sig igenom det också.

Nästa vecka börjar en ny omgång med tennislektioner och simlektioner, så då går halva dagarna åt till det. Och jag har tusentals bilder från semestern förra veckan som jag vill gå igenom och lägga ut här. Kanske kan man göra det i september?

Sol, ingen vind men en massa vatten

Gubben och jag plöjer dokumentärer om USAs ekonomi just nu. Okej, jag ska erkänna att jag – trots att jag är ruskigt intresserad av amerikansk politik – faktiskt hängett mig lite åt sociala medier efter ett tag. För mycket deficit-snack är svårsmält sent på kvällen, då är det roligare att skumma vardagsbilder från gelikar.

Redan på 1980-talet varnade sanningssägare för att man var tvungen att göra något för att inte Social Security, Medicaid och Medicare skulle ruinera barn och barnbarns generationer. 2008 års budget visar vilka gigantiska belopp det handlar om: då avsatte man 610 miljarder dollar till social security, 330 miljarder dollar till Medicare och 304 miljarder dollar till Medicaird. Militären beräknades kosta 601 miljarder dollar och allt annaat fick gå på 936 miljarder dollar. Bara räntan på USAs utlandsskulder var 244 miljarder dollar. Det mest intressanta? Att staten tänkte spendera 2.9 triljoner, men deras inkomster av skatter enbart var 2.5 triljoner. USA kan alltså inte betala sina räkningar idag, och vad kommer att hända när alla baby boomers pensioneras och belastar Social security, Medicare och Medicaid ytterligare?
Om USA inte får låna av Saudier och asiater kan de inte betala dessa jätteposter. Läget är så akut att det inte enbart handlar om en skattehöjning, utan man måste drastiskt skära i kostnader för att få bukt med det. Och det finns kostnader som kan skäras drastiskt. Det har visat sig att det bluffas enormt med Medicaid och en hel del så kallade sysselsättningsprogram är totalt ineffektiva. Men det är en droppe i oceanen. Republikaner vill av tradition ha så låg skatt som möjligt. Det finns undantag, men det skulle behövas fler. Demokrater, å andra sidan, verkar inte riktigt heller ha förstått allvaret. Eller så blundar politikerna och tänker att någon annan får städa upp den dagen då USA inte längre fungerar.

På den lite mer lättsmälta fronten rusar veckorna fram. Måndag till torsdag spelar vi tennis från 8.15 till 10. Simskolan början 10.50 (mamman får simma längder medan barnan tränar på crawling) och när den är slut släpar vi oss till familjepoolen. Den är oftast galet full med hysteriska barnfamiljer, oss inklusive, så vi ger vanligtvis upp vid ett. Då blir det Burger King och snabblunch. Deras kycklingsallad med mögelost är ju fantastisk, och killarna diggar Single Stackers. Om vi inte har brådskande shoppingärenden så däckar vi hemma. Och här finns alltför mycket att göra. Min limit är 12 resväskor den 23 juli. Den fyra första får vi gratis, de fyra därefter för 210 dollar och nästföljande fyra kostar fantastiska 800 dollar. Ugh. Men det får det verkligen vara värt. Häromdagen märkte jag dock att en av resväskorna jag tänkt använda vägde 8 (!) kilo tom, och med tanke på att den bara får väga 32 kilon så är det ju alldeles för mycket. Nej, det blir att köpa sportbags på Academy.

Jag filar på ett inlägg med tips på vad man ska skaffa när man besöker USA. Deras Zip-lock påsar saknar motstycke, det finns en Magic Eraser som tar bort ALLA (japp, du läste rätt) fläckar från möbler och så har jag hittat ett schampoo som utplånar den psoriasis jag ibland tenderar att få i hårbottnen. Academy är som sagt en mycket farlig affär med allt från fiske till bollsporter och träningsskor – allt till fantastiska priser. Men det är ju det där med 12 väskor… =)

 

Tennis, simning och elaka spindlar. Och just det, Mitt Romney.

Igår kväll fick gubben tips om att Houston City sponsrar gratis tennislektioner för barn den här sommaren. Bums anmäldes båda killarna och imorse spelade V klockan 8.15 och L klockan 9. Man behövde inte ens ta med sig ett racket – och inte en enda skylt med reklam för sponsorer. Tji fick den här fördomsfulla bruttan! De vill helt enkelt att ungarna ska röra på sig.

Efter lektionen for vi till YMCA och njöt av poolen i en halvtimme, innan det var dags för simlektioner. Mamman solade, barnen kämpade i vattnet. Men även mamman skulle träna, det blev att lämna in båda gossarna på barnpassningen och simma några vändor själv.

Så nationaldagen, då, vad hände med den? No need to worry, vi bakade en chokladkaka och stack i lite svenska flaggor i den. Fiskgratäng gjord på svenska knorrs dillsås kändes också så pass svenskt att det var värdigt nationaldagen. Men nästa år får vi fira hårdare, då på svensk mark.

Ja så var det spindelbettet då. Det finns två giftiga spindlar här i södern, och givetvis lyckas en av dessa bita yngste grabben min. Just nu är det rött och svullet som en pingpongboll, med en varig klump i mitten. Blir det värre imorgon får vi väl kolla med doktorn om han behöver antibiotika. Men än så länge får det gå av sig självt.

Och nu sitter jag här med två slumrande killar. E är och hämtar hem vår dator, som äntligen fått en ny dvd-brännare. Har man skaffat extra försäkring ska man se till att använda den när sakerna strular. Precis brevid stället där datorn ska hämtas har Mitt Romney en middag ikväll. Du får gå, om du betalar 50 000 dollar eller om du samlat in 140 000 dollar. För här innebär demokratin att den som har mest pengar har större chans att vinna. Obama är inge bättre, han var här för ett par månader sen (körde hit i Air Force One för att samla in pengar till nästa kampanj) och då fick man också langa fram åtminstone 35 000 dollar för att käka med honom. Jag är för övrigt förvånad över att Obama redan startat smutskastningskampanja mot Romney på twitter – jag hade trott att han skulle sköta den här kampanjen lika smooth som sin förra. Jag skrev för övrigt om hans imponerande sociala medie-kampanj här.

Hoppas att den här valkampanjen får handla lite mer om kärnfrågorna, istället för att spåra ut och bli pajkastning.

 

Sommarlov, dag 2

Börjar dagen med att reparera en brandstation. Killarna är duktiga på att bygga lego, men mamman lyckades dessvärre snubbla över ett av verken igår kväll. Det är klart mycket jobbigare att reparera än att bygga efter ritning.

I helgen hade vi barnvakt. Tillsammans med våra vänner Jess och JB åt vi på Phillipe, en fransk restaurang som ligger nära gallerian här i stan. Man vet att  detkan bli dyrt när det står en Rolls Royce och en Maserati på parkeringen… Killarna hade det bra de med, fick såväl pizza, popcorn och cup cakes. Eftersom jag åt en allergitablett under lördagen kunde jag inte sova på natten. Vanligtvis blir jag så trött av allergitabletter att jag snudd på somnar, men här i USA finns det sorter som innehåller något uppiggande. Jag tar dem vanligtvis inte eftersom jag inte gillar uppåtkicken, men nu när allergin slog till rejält samtidigt som vi skulle ut och äta fanns ingen återväg. Det är ju faktiskt lite mysigt att vara vaken själv i lägenheten. Visst, det är den tiden på dygnet då kackerlackorna rasslar som mest i skåpen, men nu förtiden har jag morskat upp mig och blivit rätt tålig när det gäller dem.

Vi har kört iväg en hel del saker vi inte tänker ta med till Sverige. Ju mindre saker det är kvar i lägenheten, desto skönare tycker jag att det är. Nu fokuserar vi på att njuta av poolen och alla utomhusaktiviteter man kan sysselsätta sig med i värmen. Idag börjar killarna simskola, de ska få gå två sessioner i sommar har vi tänkt. Här lär man ut crawling som första-sim. Lukas kan nästan kärringsimma så det är ju bra att han lär sig ytterligare ett simsätt.

I övrigt funderar jag på varför worms inte betyder ormar utan daggmaskar. Och sen har jag  hämtat en en informationsbroschyr om orkansäsongen 2013, som började 1 juni.

Not every day a space shuttle floats by

Space Shuttle arrives in KemahSpace shuttle arrives in Kemah

 

 

 

 

 

 

 

Första dagen på sommarlovet. Och det gäller att maxa från start. Trots sömnbrist drog jag och grabbarna ned till Kemah för att bevittna hemkomsten av rymdfärjan. Ja, eller, det  är ju ett så kallat tröstpris eftersom Houston-borna inte fick någon av de “riktiga” rymdfärjorna. Det är många sura miner för det här, men i ärlighetens namn så är det nog fler turister som besöker New York än Houston. Och dessutom kunde nog Houston gjort lite mer för att förvalta rymdarvet. I vilket fall som helst så var det en stor skara entusiaster som samlades längs piren i Clear Lake. Vi var riktigt tidiga jag och gossarna, så tidiga att vi inte ens behövde betala för parkeringen (vilket säger en hel del!).

Men ack och hu. Jag glömde såväl sun screen som batteriet till kameran hemma. Tack och lov för en snäll medmamma, och tack och lov att min mobil sköter sig så pass att man för självaste dokumenteringens skull kan knäppa några bilder med den. Jag fick ett par fina filmer också, men eftersom vi fått lämna in den starkare datorn på lite spa-behandling så får det dröja ett par dagar till innan jag lägger ut dem. Men några bilder kan jag ju bjussa på!

And for my English-speaking friends, here is a SwEnglish version:

First day of summer break. It’s important to start out strong. Despite the lack of sleep, I and the boys went down to Kemah to witness the return of the space shuttle. Or, it’s not a “real” shuttle, if you by real means one that has actually been in the space. This one is more known as a consolation prize, as the Houston residents did not receive any of the “real” stuff.  Many are upset about this, but in all honesty it’s probably more tourists who visit New York than Houston. And besides,  Houston could probably make some more effort when it comes to manage their space heritage to prove that they are worthy. In any case, it was a large crowd of enthusiasts gathered along the pier in Clear Lake.
But. I forgot the sun screen as well as the camera battery at home. Thank goodness for a sweet fellow mama, and thank goodness that my mobile is capable of taking some pictures. I got a couple of nice movies too, but since we had to hand in the computer for a little spa treatment, it might take a few days before I publish them here. Until then, enjoy these pictures.