(Don’t you) Forget About Us

Houston, we have a problem. And it’s big. We will miss you and your wonderful people.

Some time ago, the husband was offered a position in the Southern parts of Sweden. We decided to jump on the offer, which would bring us back to family and friends on the other side of the pond. So in the end of July we will head back to Sweden again. It is of course both exciting and very sad at the same time. We are grateful to all our friends who has taken care of us during our time here, and we hope to come visit soon again.

I hope to keep in contact with you all through facebook, instagram and who-knows-what-they-might-invent. This website is unfortunately mostly in Swedish, but you are most welcome to visit and look at pictures. Who knows, I might feel an urge to express myself in English after moving back to the Viking country again. And should any of you ever go to Sweden, you are obligated to contact us, so that we can pay back a little bit of all the hospitality we have experienced over here.

Hasta la vista, Houston! Hope our roads crosses soon again…

 

 

 

White House correspondent dinner

Igår var det dags igen, för den årliga middagen som Vita Huset anordnar för journalister. Obama skojade friskt med sina kollegor och med journalistkåren.

 

 

Det är snudd på med fara för sitt eget liv man går utomhus nuförtiden. Fågelmammorna har kastat ut ungarna ur boet, och dessa far nu obetänksamt fram som galna missiler. Naturen är grym. De som överlever är de som från början lär sig att inte gå mitt i gatan, inte flyga in i bilar och som dessutom klarar att skaffa mat.

I yngste sonens skola har de pratat mycket om miljön om sistones. Häromdagen ritade han en skylt som informerade oss om att vi inte får röka inomhus. Men värst var det då han ville  att vi skulle gå till skolan, eftersom bilen faktiskt “pollute the environment”. När jag hämtade honom från skolan idag grep polisen en av papporna då de fann dope i hans bil. Blåljus framför ingången till skolan och fullt munderade poliser i skyddsvästar skapade en slags surrealistisk NCIS- känsla. Och så alla dessa barn mitt i. Det är fler saker än bilar som pollute.

 

Osmaklig tårta

När mina barn för något år sedan tittade på Tom och Jerry – den tecknade serien med katten som råkar illa ut i sin jakt på lilla musen – reagerade jag på en sekvens som var väldigt rasisitisk. “Tänk att Hanna and Barbera kunde göra sånt. Men det var ju på 40- och 50-talet.” Därför fick jag kaffet i vrångstrupen när jag såg Houston Chronicles webbartikel om hur svenska ministern trampat i en rent ut sagt rasistisk sörja.

173 artiklar. Så många nyhetsinslag hittar Google när man söker på händelsen när Lena Adolfson skär upp tårtan som är en grotesk avbildning av en mörk kvinna. Att hon dessutom skär en bit från underlivet på tårtan och matar skapelsen med är för mig obegripligt och ett bevis på hur oinsatt i ämnet kulturministern är. Att konstverket sedan sägs vara till för att uppmärksamma stympning av kvinnor i Afrika gör inte det hela bättre. Det passar sig inte att en minister skrattande gör på ett konstverk det hemska man är där för att uppmärksamma. Integritet. Att kunna säga nej när man hamnar i en situation man blir pressad i. Jag kan inte för ett ögonblick tro att alla dessa skrattande människor man ser i lokalen inte reflekterar över det groteska i det som pågår. Låt oss anta att man bjuder med ett gäng kvinnor från afrika som under tvång genomgått stympning – skulle de vilja gräva med en sked i underlivet på en sådan tårta?

Jag vet inte hur man tänkt. Varken konstnären eller ministern.  Konst ska ju betraktas och bedömas av åskådarna. Om då omvärlden dömer ut tårtan som rasistisk, kan man kanske då ana att omvärlden har en liten poäng? Jag skäms inför de afrikaner som lever i Sverige, och jag skäms över att ha en minister som är så outbildad i ämnet att hon kan gå med på detta. Ett besök i Memphis, på Martin Luther King museum är att rekommendera. Eller kanske den här kursen, jag ser att det fortfarande går att anmäla sig till den.

Vill man läsa mer kan jag rekommendera Guardinas reflektion över händelsen.

 

 

Vårt hem är infiltrerat

Jag sitter här med hjärtat i halsgropen. Det är inte nyttigt för sådana som mig att köra virusprogram på datorn – den har redan hittat två infiltrationer. Infiltrationer? Vad innebär det? Är det därför det alltid är folk i Arizona, Dallas och Los Angeles som är inloggade som mig på facebook? Och hur stoppar man dem från att göra det – de dyker ju upp trots nya lösenord och trots att det krävs sms-password om man försöker logga in som mig på någon annan dator än den här. Man kan ju bli konspiratorisk för mindre.

Idag har vi käkat brunch på Cheesecake Factory. Trevliga människor från förr i tiden dök upp. Alltid trevligt! Maken och jag pysslar med typiska lördagssysslor. Har bilen tur får den sig en tvätt också, den kan vara skitigast i hela Houston just nu.

Se där, när man talar om gubben så kliver han in i farstun. Dags att ta tag i infiltrationerna….

 

 

 

Caines arcade

Riktigt smart filmare passar på när han upptäcker Caine, en grabb som byggt sin egen arkadspelshall av kartong.

Det är med fara för mitt eget liv som jag handlar i Houston. Två gånger har jag blivit vettskrämd av en kvinna som smygit sig upp bakom mig och väst med hes röst. Sist körde hon på mig med kundvagnen också. Kanske tar jag med mig tårgassprejen nästa gång jag handlar… (Hade det inte varit för att kvinnan i fråga är en av de svenska tjejerna så hade jag nog bytt affär. Sist överföll hon mig på självaste skärtorsdagen).

För att tjata klart om krämporna kan jag säga att vi numera är snudd på så friska man kan vara. Men den här influensan satte sig länge i kroppen. Som tur var fick vi besök av makens syster med familj över påsk, så då fick vi ju friskna på oss ännu snabbare.

När vi får besök förvandlas vår rätt så trånga lägenhet till vad vi kallar “Camp Sweden”. Det har inga som helst likheter med fashionabla Camp Davids, men det är fullt med stoj, skratt och leksaker. Ordning upphör och kaos, om än mycket gemytligt, intar bokstavligen varje hörn. Nu brukar inte det röra varken oss eller gästerna, vi håller oss mestadels utanför lägenheten. Men idag påböras operation Återställning, ledd av mig med en beslutsamhet som skulle få Donald Trump att blekna.

För övrigt har vädret bidragit till att dra oss ut ur lägenheten. Det är som varm sommar här, och poolen lockar. När butikerna dumpade ut badleksakerna förra sensommaren passade jag på att köpa en gigantisk uppblåsbar sköldpadda. Han går under namnet Mr Turtle i vår familj, och är så stor att även undertecknad flyter skönt på honom.

Bjuder på några bilder från den lyckade delfinskådningen. Fyra stycken i klunga, det är mäktigt det!