Looking for mom’s lost voice

Förutom att jag och äldste sonen går på antibiotika mot lunginflammation den här veckan, så har maken åkt på influensa. Den enda spelbara familjemedlemmen är således fyraåringen. Han anser sig dock själv för liten för att köra bil och kräver också mat på någorlunda förutsägbara tider. Idag kom han och hade synpunkter på att mamman hans inte kan prata längre (för hes).

“Mamma, jag vet varför du talk softly. Du har lost your voice.”

“Ja. Har du hittat den?”

“Nej.”

Efter några sekunders betänketid:

“Mamma, hur ser en röst ut?”

 

 

Just a spoon full of sugar, please

For my English-speaking friends: Just some complaining about flu and pneumonia. You could rather skip this post without missing too much…

Köksbordet är fullt av mediciner. Tamiflu, antibiotikakurer, andningspuffmedicin, halstabletter och annat man kan behöva när man har lunginflammation och influensa. Tre fjärdedelar av familjen har legat däckade den här veckan. Hur minstingen kan vara så totalt oberörd torde vara snudd på ett fenomen värt en utredning av smittskyddsinstitutet. Synd att han inte kan köra sig själv till skolan. Det har istället ankommit på den minst sjuka körkortsinnehavaren i familjen, mig själv. Och jag vill lova att jag varit en syn att notera. Smålufsande, med håret på ända och sminket väldigt långt ned på kinderna, lotsar jag fyraåringen fram genom korridorerna. Ingen röst har jag heller. Så istället för att käckt slänga lite käft med de andra mammorna (jo, en och annan pappa finns också), nickar jag trött åt dem jag möter. Till och med övergångsvakten har noterat förändringen. Han brukar alltid anklaga mig för vädret, oavsett om det är bra eller dåligt. Men det har han inte vågat den här veckan.

Maken kämpar för att bli bättre, och jag med. På söndag får vi besök från Skandinavien, och det vore ju ruttet trist om vi fortsätter att vara så här sjuka. Dessutom hade jag tänkt mattvätta, städa ur bilen och få undan lite bråte innan gästerna kommer. Det lär nog inte bli så. Jag är redan svettig av att ha skrivit ovanstående.

Som tur var har vi kilovis med hederlig svensk nyponsoppa, och den går som smör i solen just nu. Det enda maken får i sig. Grabbarna våra förstår inte det där med nyponsoppa alls, de har dessvärre en alltför amerikansk tunga.

Nä, nu ska jag gå och vila lite. Detta var alltför betungande…

When your husband is in a country far, far away

Saturday morning, and you are only going to buy some small stuff at the store. Off you go with the kids. The shopping goes smoothly, and you even take the chance to buy two packages of scout cookies (for the first time, and since the sale ends in two weeks). Load the car, buckle up both you and the kids and turn on the engine. If it had not been for that clicking sound. No strong power engine in this car. A feeling of being stranded. Reach for the cellphone, but of course you left it at home. This one time you needed it. Sending a thought to the husband in a country far, far away. Pump up the kids: “Well, isn’t this a great adventure! Let’s walk somewhere and see if we can rent a car!” After some walking, you spot the Enterprise logo on a sign not too far away. Which is exactly what you need, since the youngest son just realized he definitely need to go visit the rest room. You arrive a quarter after the rental car place closed, but for some magnificent recent it is still open. You get a fancy car that you do not need to insert a key in to start. How in the world are you going to turn off the engine?? You figure that out. Back to your old car, load the car seats into that new car, send off a little prayer that no cockroaches – more known as towing trucks – will take your car away. Home. Call that husband of yours in a country far, far away and ask him what to do. Call a friend, who happened to be not to far from that shopping mall. So before you call AAA you decide to see if you can jump start the car. Since you know that the battery is no good, maybe a little push from another car can help? Realizing you need a little push somewhere yourself. Thinking about the battery you bought Wal-Mart one year ago, and realize you should never expect to get quality batteries from Wal-Mart.  Home to reload your own batteries. Strong coffee combined with a very cold AC can make miracles. Vacuum clean the home. Make the beds. Decides to buy take-out for dinner, since you are having an extra kid tonight.

Boy, do I look forward to an hour of SNL later tonight. I’m putting my kids to bed early tonight.

Keeping track of that key

Well, here I am, with shaking arms. Nothing to worry about, I just arrived home from boot camp. Hard to type, though. The good part of doing boot camp this specific  week is that the husband is overseas, so I have to do the later one at 8.30 am. Not the one I normally attend at 5 am. The downside of that is that it is not dark anymore. Which means I am visible. But hey, it’s for a good cause.

Thought I should show you where I put my car key while working out. Splendid idea, I must say. By the way, the fact that I am writing in English has to do with the fact that I am a little bit confused. I have so many friends over here now, and I feel somewhat rude to use Swedish on the blog. We will see how to sort this thing out. When I have finished the other we project I am working on, perhaps I should make sure I have one English and one Swedish site. Since I have so enormous amount of time to kill.

By the way, reminds me that I have to jump into the shower and get ready. Lunch with the Swedish ladies in one hour from now…

Mission impossible

Att få hyfsade bilder på mina ungar är inte det lättaste. De är för fotade. Mitt fel. När minstingen blir tillsagd att le vrider han till ansiktet i den mest märkliga minen. Rätt ofta tittar de överallt utom i kameran. Men idag gav jag mig inte, jag släpade med ungarna till en vacker buske och smattrade av. På väg dit hittade vi en rolig glasvägg som också fick tjäna som bakgrund.

Mindre lyckad.

Mer lyckad.

 

Spring break frenzy

10 fotografer du behöver känna till (10 photographers you need to know about)

De kunde inte drömma om de redigeringsmöjligheter vi har idag, men detta till trots lyckades följande 10 fotografer fånga fantastiska bilder. Komposition, ljus, rörelse, aktualitet och djup var deras redskap, inte några instagramfunktioner eller allehanda ramar via någon app på Iphone. Men hade de kunnat twittra sina bilder hade de sopat mattan med de flesta av oss.

Jag har alltid fascinerats av de stora konstnärerna som fotograferade svartvita bilder. Här är några av mina favoriter:

 

Adam Ansel
Fyra år gammal skadades San Fransiscobon Adam Ansel under den stora jordbävningen som drabbade stan. Med knäckt näsa och en blyg läggning hade han svårt att passa in socialt. Men som fotograf gjorde han storverk, svårslagen rent tekniskt. Han började egentligen som musiker, men slog igenom med sina bilder på 1930-talet. Mest känd är hans vackra bilder från nationalparken Yosemite, där hans naturintresse starkt präglar bilderna. Han extraknäckte även som reklamfotograf, men menade att det mer dränerade hans kreativitet än något annat. Två av hans bilder pryder väggarna i mitt vardagsrum =).

 

 

 

 

 

*******

Eugène Atget
Eugène förlorade sina föräldrar som sjuåring och växte upp hos en släkting. Han köpte sin första kamera i slutet av 1800-talet och kom sedan att fotografera över 10 000 bilder av parisborna och av miljön. Han fotograferade oftast tidiga morgnar, eller såg till att sätta så lång slutartid att förbipasserare som mest registrerades som en suddig skugga på bilden. Sålde sina bilder andra konstnärer som använde dessa som underlag för tavlor. Hade det inte varit för hans gedigna dokumenterande – ovanligt trogen sin egen stil – hade vi inte fått uppleva Paris på slutet av 1800-talet så bra som vi kan idag.

 

 

 

 

 

 

 

*******

Richard Avedon
Erkänd fotograf redan som 22-åring, berömd bland annat för sina kändisporträtt av Marilyn Monroe, Kennedy-familjen och Charlie Chaplin. Han tog den berömda bilden på Andy Warhols mage, efter att en feminist försökte mörda konstnären. Själv inspireras jag av det projekt där han släpade med sig en vit back-drop, for runt i 17 stater och fotograferade 752 människor.

 

 

 

 

 

 

*******

Julia Margaret Cameron
Hennes bilder av kvinnor och barn ser ut som tagna ur en saga. Julia började fotografera så sent som 48 år gammal, efter att hennes sex barn blivit så pass gamla att hon fick tid till att vara kreativ. På de 15 år hon hann fotografera, tog hon en rik flora av porträtt, varav 1200 finns bevarade. En tredjedel av dem hon fotograferade var kvinnor.

 

 

 

 

 

 

 

*******

Robert Capa
Den berömda krigsfotografen Robert Capa måste tas med. Under sitt liv kom han att dokumentera fem krig innan han omkom endast 40 år gammal, av en landmina i Vietnam. Han arbetade bland annat för times och efterlämnade över 70 000 bilder. Även om äktheten i hans berömda bild när soldaten blir skjuten mitt i strid ifrågasatts (läs mer här) så är hans bilder från invasionen av Normandie och Dagen-D mäktiga.

 

 

 

 

*******

Walker Evans
En av alla mästare på svartvitt var Walker Evans, av en del kallad Amerikas ledande dokumentärfotograf. Utrustad med en dold lins fotograferade Walker folk på New Yorks tunnelbana. 1946 gav han sig söderut på uppdrag för Fortune för att dokumentera drängar i Södern i USA. Resultatet blev boken “Let Us Know Praise Famous Men”, och kom att uppmana arbetare att förena sig och kämpa för bättre villkor. Det kom att dröja ända tills 1974 innan han skaffade sig en färgkamera, eftersom han ansåg att “Many photographers are apt to confuse color with noise”. När han väl gav efter för nymodigheterna konstaterade han att “Nobody should touch a Polaroid until he’s over sixty”. Även om han inte hade gillat alla redigeringsfunktioner på Instagram, så är jag överygad om att hans bilder hade gjort sig suveränt som instagrambilder.

 

 

 

 

 

*******

Lewis W. Hine
Även om du kanske inte hört namnet förut, så känner du definitivt igen Hines porträtt av de så kallade Sky Boys, männen som byggde skyskraporna i New York. Men mest gripande – och förmodligen viktigast – är ändå de bilder av barnarbetare som han skildrade. Eftersom Hines pappa dog ung tvingades han liksom många andra unga att ge sig ut och arbeta 13-timmars pass för att försörja familjen. Med hjälp av sina bilder försökte han få kongressen att ta hårdare tag mot de som använde sig av barnarbetare.

 

 

 

 

 

*******

Dorothea Lange
Känd som fotografins Florence Nightingale. Även om hennes mest kända bild på den immigrerade mamman under depressionen är så berömd (den fick till och med frimärksstatus) så har hon tagit många fler värda att notera. Googla gärna henne (och de övriga fotograferna) för att få se ännu mer fantastiska bilder.

 

 

 

 

 

 

*******

Félix Nadar
Nadar är känd för att ha fotograferat katakomberna i Rom, för att han skickade upp sin kamera i ballong och fångade jorden ovanifrån, och som känd journalist och författare fick han även möjlighet att fotografera sin tids mest kända.  När man ser hans bilder är det svårt att tänka sig att han föddes redan 1820. Fick anmärkningsvärt nog patent på att fotografera med artificiellt ljus, och han vann priser för sina berömda bilder på mimikern Charles Debureau.

 

 

 

 

 

 

*******

Edward Steichen
Steichen experimenterade med fotografi. Han var även målare och han älskade att få fram bilder med hjälp av karbonteknik, platinum och andra tekniker. Förutom att vara modefotograf och reklamfotograf passade han på att, i rank av colenel, få försvaret att satsa på flygfotografering.

Den vilda jakten på presidenten

Air Force One flög till Ellington field den här gången.

Ja, vad ska man göra en ruggigt regnig fredagkväll om inte stoppa in killarna i bilen för att åka och titta på Air Force One? Jag hade visserligen redan passat på när planet stod i Houston förra året, men maken och killarna var väldigt sugna på att se flygplanet IRL. Vi lyckades, och även om jag förlorade fattningen när polisbilarna lös med lykta in i vår bil så var det väl en helt okej fredagkväll. Maken fortsatte till River Oaks där Obama huserade. 38 500 dollar fick man hosta upp med för att få vara med på den middagen, och vi tyckte att det var liiiiite över vår budget. Även de 500 dollarna det hade kostat att gå på evenemanget på Minute Maid Park var i överkant. Men maken filmade kortegen när de for tillbaka till Ellington. Man får det så roligt som man gör sig, så att säga.

Idag ska vi till ett par goda vänner och fira frun och L (som blir 7 på tisdag, två dagar kvar har han med patos informerat mig om idag). Det ryktas om smörgåstårta, och även om sällskapet lockar massor måste jag tillstyrka att smörgåstårtan känns rätt frestande den också. Jag får köra extra hårt på bootcampen imorgon bitti. V nös just till men ropade försäkrande: “Det var bara en bless-you, mom”. För man säger ju ofta Bless You efter en nysning häröver. Och enligt all logik borde nysning då heta blessyou.

I dag har vi satt fram klockan. Jag håller väldigt dålig koll på om vintertid betyder en timme mer eller mindre (jaja, det går ju lätt att klura ut), men på engelska blir det lätt: “You spring forward, and you fall back”. Spring time – vrid framåt, Fall – vrid bakåt. Jag brukar ju få rycka fram händerna för att kolla vilken hand som gör ett L för att veta vad som är Left och Wright, men det funkar inte riktigt lika bra med svenskans vänster och höger.

Nästa vecka är det spring break. Dessvärre sägs det bli regn och åska hela veckan, så huruvida vi drar till Galveston återstår att se. Men jag hoppas på uppehåll åtminstone en förmiddag, så vi kan besöka rodeon en gång till. Om det är dåligt väder får vi väl hänga på NASA.

 

 

Det svenskaste mitt i Texas

Jag blev tvungen att filma lite när jag hittade svenskbyn New Sweden strax utanför Austin. Flera timmar med material som jag kommer att bearbeta i framtiden, helst snart. Men jag kan ju bjuda på en liten smakbit som jag klippte klart till kursen i att vara videoreporter.


 

Steve Bridges, 48, avled i helgen

En av de mer kända framträdande av Steve Bridges, från den pressmiddag som presidenten håller varje år. Värd att se:

 

Årets första rodeobesök avklarat

 

Fikapaus med klasskamraterna.

Fikapaus med klasskamraterna.

 

 

 

 

 

Henry Kissinger lär ha sagt att “There cannot be a crisis next week. My schedule is already full.” Och min vecka var definitivt så pass full att det inte hade varit lägligt med någon större kris. Jag har barnvaktat ett extra barn två dagar, varit chaperon (medföljande förälder) på rodeo, anordnat en play date för Lukas klass och gått på föredrag om hur man uppfostrar “recilient kids”. Lukas skola är med i en organisation som anordnar föräldrarföredrag en kväll i månaden. Förra gången var ännu mer givande, då handlade det om hur man smart introducerar sociala medier i ens barns liv. En kvinna från FBI berättade ur deras synvinkel vad man behöver lära barnen innan man släpper loss dem på internet.

Tillbaka till veckan. Jag håller på och arbetar med en hemsida och jag är inte riktigt nöjd med wordpress. Så nu testar vi Drupal, ett mer avancerat men ändå rätt smidigt verktyg att snickra hemsidor i. Så om det är lite tyst på bloggen så beror det på att jag jobbar med andra webbprojekt. Jag hinner dock bjuda på tre bilder från rodeobesöket.