Därför är amerikanen så trött på sina politiker

Per Bjurman frågar sig i gårdagens Aftonbladet varför amerikanen så gärna vill ha en president som liknar dem själva. Jag har dessvärre inte AftonbladetPlus, hade gärna läst hans krönika. Han kan vara rätt rolig.

En anledning till att många amerikaner tröttnat på elitpresidenter kan ligga i det politiska systemet. Det finns ett förakt mot politiker som är starkare än vad det varit på länge. När folket valt en politiker åker han eller hon till Washington, där händer inget, politikern tjänar en massa pengar, kan göra insider affärer med sina polare i kongressen, och sen åker han eller hon tillbaka hem och gnäller för sin stat om hur lite det görs i Washington, lovar att ändra på det och blir då omvald eftersom han eller hon lyckats få till att kongressen bygger någon ny väg någonstans i staten. Kohandel hör till vardagen, och när nya lagar antas är det ofta med en lång lista på vad som ska ske i utbyte mot att lagen inträffar. Kongressdelegaterna är sponsrade hitan och ditan av olika industrier och samtidigt som de behöver bli omvalda av folket i sin hemstat så behöver de pengar från industrin för att driva kampanjer. Så det gäller att se till att både väljarna och sponsorerna är nöjda. Och sen det viktigaste: rösta emot din motståndare. Och skulle du sen tröttna på att sitta i kongressen kan du, vilket många gör, välja att istället gå över till en lobbyistorganisation. För eftersom du känner folk i kongressen är du värd en massa pengar för lobbyindustrin. Kongressen är i centrum för makten i det politiska USA.

Men befolkningen i USA har börjat använda vad de kan för att skicka tydliga signaler till Washington om hur trötta de är på sin sjuka kongress. När Anthony Weiner twittrat bilder av sina intimare kroppsdelar fick han avgå och folket i hans distrikt straffade partiet för Weiners agerande; för första gången sedan 1923 vann en republikan stolen i representanthuset för New Yorks 9:e distrikt. Det är också därför Obama har så svårt att få igenom lagförslag i kongressen; både senaten och representanthuset måste godkänna exakt likadana lagförslag innan presidenten kan signera dem. Att Ron Paul klarat sig så bra, i alla fall ett tag, i presidentkandidatsvalet har till stor del att göra med att han drar missnöjesrösterna. Han får ut sitt budskap, men jag tror inte att han förväntar sig att komma till ända till kandidatposten.

Occupy Wall Street och tepartyrörelsen hämtar också kraft från folkets uppgivenhet och maktlöshet.

Så inte är det egentligen så konstigt att man tröttnat på “sprättar med pengar”, som gör i princip vad som helst för att få sitta i senaten utan att göra vad som är bäst för nationen. Utan istället vill se någon som sig själv som president. För man har gett upp hoppet om att fixa dem som sitter i kongressen.

America is back (?)

Det var en rätt så kaxig president som höll tal ikväll. Han kunde visa på att det skapats 3 miljoner arbetstillfällen under de fyra senaste månaderna, han har tagit hem trupperna från Irak och amerikanarna behöver inte längre vara rädda för Osama bin Laden.

Några av de viktigaste punkterna (i korthet):

– Krafttag mot hur amerikanska produkter kopieras i Kina.
– Använd hälften av de medel som nu frigörs från kriget till att betala av statsskulderna. Resten till att investera i vägar och byggnader.
– Stoppa insider trading bland kongressledamöterna. “Send me a bill that bans insider trading by Members of Congress, and I will sign it tomorrow.”
– Minska skattelättnaderna för de redan rika. Tjänar du mer än en miljon dollar per år ska du inte betala mindre än 30 procent i skatt.
– Presidenten manade administrationen att öppna upp mer än 75 procent av våra potentiella olje- och gasfyndigheter som finns ute till havs.
– Han uppmanade varje stat i USA att införa regler som tvingar alla studenter att gå kvar i high school tills de tagit sin examen eller fyllt arton år.
– Dra in skattelättnader för företag som skickar arbetstillfällen till andra länder, och istället införa lättnader för de som skapar jobb inom USA.

Inte helt oväntat citerade Obama Abraham Lincoln:
– I’m a Democrat.  But I believe what Republican Abraham Lincoln believed:  That Government should do for people only what they cannot do better by themselves, and no more.”

Problemet för Obama är inte att han har brist på idéer. Utmaningen ligger i att han inte har majoritet i kongressen. Och utan den majoriteten är han snudd på handlingsförlamad – det är i kongressen lagförslagen tas fram och röstas igenom. Så det var inte så konstigt att han bönade kongressen om att sända honom lagförslag han kunde signera.

Obamas löfte om att aldrig mer baila ut någon igen kommer gå hem hos väljarkåren. Och för den som är insatt i hur i princip alla ledamöter i kongressen åker hem till sina delstater och klagar på hur lite som görs i kongressen (och därefter lovar att ändra på den saken): Obama påpekade att republikanska kongressledamöter inte har några problem att spendera skattemedel, om det gäller projekt i sina egna delstater.

Uppdaterat 25 januari:
Den intressanta och Pullitzerprisbelönade webbsidan politifact.com har faktacheckat Obamas tal till nationen. Här är resultatet.

Veliga väljare

Jaha, så tog det fart för Newt. Sen förra bloggposten – den om hur det inte gick så bra för honom – har han klarat sig bättre. En del har så klart att göra med att South Carolina, där förra caucaset hölls, har lite mer liberala republikaner (om man nu kan uttrycka det så). De påverkas inte på samma sätt av annonskampanjerna om hans äktenskapliga förehavanden. Kanske har också Superpacens satsning på att smutskasta Romney fungerat. Gingrich fick 45% av rösterna, Romney fick 28%. Enligt de väljarundersökningar som CNN gjorde ser man att Romney egentligen bara vann i två kategorier: högskoleutbildade och de som tjänade mer än 200 000 dollar om året. I princip alla övriga kategorier tog herr Gingrich hem. Okej, Ron Paul vann bland de mellan 18-29 år, men i samtliga övriga ålderskategorier röstade man på Gingrich.

Varför är då Gingrich så populär? Och varför svajar resultaten så? Republikanerna själva hävdar att det är för att partiet har så starka kandidater, andra argumenterar tvärtom. Amerikanarna är vansinnigt trötta på att, som de tycker, kongressen inte gör sitt jobb – och det finns ett allmänt utbrett politikerförakt som är starkare än på länge.

Nästa caucasus är den 31 januari i Florida. Det ska bli spännande att se hur det går då, väljarkåren anses vara mer konservativ än South Carolinas och Romney gjorde ett bra val där i förra primärvalsomgången då han utmanade Cain.

 

Inget gott Newt År för Gingrich

Vilken sekund som helst nu väntas Bachmann meddela att hon drar sig ur kampen om att bli republikanernas kanditat. Inte helt oväntat, med tanke på hennes extremt dåliga resultat i Iowa igår kväll. Jag skriver extremt dåligt med tanke på att hon är född i Iowa, hon har satsat hårt på att vinna och hon har låtit väldigt övertygad om sig själv och sin enorma förmåga. Istället kommer hon nog att fika efter att få bli parhäst till den kandidat som tar hem segern i slutändan.

Det var på håret för Mitt Romney, som vann med endast 8 (30,015 mot 30,007) röster över Santorum. Förra gången Romney ställde upp fick han 6 fler röster än den här gången, Trots att han lagt stora summor på kampanjen. Kan man tro att Romney och Santorum väljer att låta bli att kampanja negativt mot varandra framöver och därigenom öppnar upp för att de tillsammans kan bli radarparet som ska tävla med Obama om presidentkandidaturen? Det återstår att se.

Gingrich, däremot, gjorde ett mycket dåligt kaukasus. Han lyckades inte samla mer än 16,251 röster, vilket motsvarar 13,3 procent. Å andra sidan är Iowa en liten stat. Chansen finns att han klarar sig bättre framöver.

Jag tror däremot att Rick Perry har lite att fundera över. Han sägs åka tillbaka till Texas för att utvärdera sin position, och det låter mer som att han tappat hoppet lite.

Det blir spännande att se vad som händer nu i New Hampshire, när kandidaterna nu laddar om. Startfältet lär se glesare ut än vad det gjorde inför Iowa, men vem eller vilka som ger upp återstår att se.

Andra gången gillt för Romney i Iowa?

De republikanska kandidaterna har gjort en svag insats hittills. Om man ser till väljarbarometerna som utförts skiftar ledningen rejält. Mitt Romney ser ut att vara den mest stabila, han håller sig runt 20 procent de flesta gångerna. Men vinnare har varierat friskt mellan såväl Romney, Herman Cain (minns ni han?), Newt Gingrich, Ron Paul och Bachmann. Till och med Santorum har hamnat högt på sistone. Eftersom ingen av kandidaterna framstått som Vinnare under kampanjen (trors 13 debatter), ska man inte dra för stora växlar på vem Iowa väljer. Fördelen med att vinna ikväll är så klart det enorma mediaintresset detta första Caucasuset har – och USA älskar vinnare.

En anledning till att man trots 13 debatter inte än kan se en vinnare, är ett tecken på att den här omgångens kandidater är svaga. Barometerna pekar på att Romney vinner, följd av Paul och Santorum.

Santorums ökning kan delvis förklaras med att han går hem hos den evangelikanska väljarkåren. Perrys och Romneys negativa kampanjreklam mot Newt Gingrich (Romney lyfter bland annat fram vikten av att hålla sig till sin fru och hur det gör att man kan lita på just Romney, underförstått att man inte kan det med Gingrich eftersom han skilt sig från sin fru för att gifta om sig med sin älskarinna) skapade ett dropp för Gingrich i väljarstödet. I just Iowa är sådana frågor viktiga, frågan är hur mycket folket i New Hampshire bryr sig om sådant när de som andra kaukasus i ordningen säger sitt om vem som ska bli kandidat.

Michelle Bachmann, som också gillas av tea-partyrörelsen, har passat sig för att göra personangrepp på just Romney. Kanske fikar hon efter en vicepresidentsplats? Hon har friskt attackerat såväl Newt som Perry och Paul.

Iowa omfamnade Mick Huckabee förra gången, 2008, och Mitt Romney kom på andra plats med 25% av rösterna. Den gången var även Ron Paul med, och han lyckades skrapa ihop 10%. Skillnaden den här kampanjen är att Paul drar fördel av folks missnöje med vad man kallar “big government”, och hans budskap om att dra ned på kostnaderna för Washington.

Vid sjusnåret ikväll (klockan 2 inatt svensk tid) samlas de republikanska delegaterna för att lyssna på kampanjanföranden från de olika kandidaternas läger. Sedan är det dags att skriva namnet på den tomma lappen. Då är frågan om de väljer den som troligast kan vinna över Obama, eller den som bäst motsvarar ens egna åsikter.