Hur mycket ska journalisterna berätta?

March 19, 2010 at 2:02 pm

Vad ska man publicera och vad ska man låta bli att publicera? Frågan tar inte slut efter att den besvarats, utan den är konstant och levande på varje redaktion som vill vara seriös. Här är några små tankar sent om natten.

MORDET I MALMÖ I samband med mordet på en homosexuell man i Malmö, före jul 2008, ställdes media inför den brännheta frågan om hur mycket detaljer kring det hela man skulle publicera. Mördarna var unga, engagerade islamister varav en hade en blogg med radikala moraliska åsikter. Det var inte säkert att det rörde sig om hatbrott, även om det kunde vara så.

Aftonbladet var den tidning som publicerade flest uppgifter om fallet. Ansvarig utgivare Jan Helin beskriver beslutet i programmet Medierna i P1 (2009-01-31) och berättar att det var en svår fråga och att det inte var självklart vad man skulle landa. Helin varnar i programmet för vad han kallar för ”konstifiering” av religion och etnicitet när man väljer att inte publicera sådana uppgifter. Lite senare i intervjun tar han också upp att vem som helst som ville få detaljer om mördarna kunde lätt gjort en sökning på nätet och på 1,5 minuter få alla uppgifter.

I radioprogrammet nämns inget om hur viktigt det är för Aftonbladets överlevnad att sälja lösnummer genom att vara först ute med de mest intressanta rubrikerna. Så är nog fallet: Aftonbladet vill vara den (nät)tidning som publicerar snabbast.

Sydsvenska Dagbladet har av tradition en mer restriktiv hållning. Om jag var ansvarig utgivare för Sydsvenskan skulle jag fattat samma beslut. Ansvarig utgivare för Aftonbladet skulle jag inte kunna bli, eftersom jag inte gillar deras journalistik eller deras etik.

Man skulle kunna dra paralleller mellan nyhetsrapporteringen av mordet på den homosexuella mannen med Knutbytragedin. Ingredienser av religion och sex fanns med i båda fallen, om än på olika sätt. Jag minns att det första jag läste på Text-TV om Knutby var att det ägt rum i frikyrkomiljö. Sedan gick drevet igång rätt snabbt på Knutby, och Expressen sände ut unga journalister som jagade kommentarer från kyrkmedlemmar och pastorer (från en dokumentär som visades på TV gjord av Karin Svärd). Jag minns att jag tänkte att det vore bättre om Expressen skickade någon journalist med liiiiite mer kunskap om religion och manipulation än de som nu åkte för att ragga detaljer. Det hade nog hjälpt såväl artiklarna som de stackars journalisterna som såg livrädda ut när de skulle tala med personerna i Knutby. Frosseriet i Knutbytragedin, med religion, profetior och sex fick det märkliga resultatet att Kristi brud blev snudd på kändis. Märkligt.

Häger skriver att: ”Människors etnicitet, nationalitet, religion, sexuella läggning och liknande ska inte framhävas om det saknar betydelse och är missaktande.” (Reporter, sid 270)

Jag tolkar det som att om religion eller sexuell läggning har betydelse kan det skrivas ut även om det är missaktande. Om man till exempel skriver om en fråga som rör just homosexuella (exempelvis partnerskap), måste den sexuella läggningen få framgå i artikeln. Men i fallet i Malmö var det onödigt att ta upp det, om det inte visat sig säkert vara ett hatbrott.

Däremot, när det gäller brott som fortfarande utreds, så tycker jag att media ska ha en mer restriktiv ådra när det gäller publicering av sådana detaljer, hur smaskigt det inträffade än är. Det blir ett problem om nämndemän kan läsa i tidningarna om olika detaljer och på så vis bestämma sig för vem den skyldiga är. Sedan kan det ju hjälpa om journalisterna som skriver om islamisterna är lite pålästa om vad islam är (eller åtminstone skaffar sig kommentarer från Hjärpe eller annan islamkännare).

BILDER Jag tycker inte att tidningar agerar domstol om de publicerar en bild på en person som dömts i domstol. Har man begått ett brott och fått en dom, och brottet anses så pass allmänintressant så tycker jag man kan publicera bild på förövaren. Om man till exempel fann Palmes mördare får han eller hon stå ut med att jag väljer att publicera deras bild, om jag – mot alla odds – skulle vara ansvarig utgivare. Däremot tycker jag man ska vara mycket restriktiv med att publicera bilder på misstänkta som ännu inte dömts, hur skäligt misstänkt personen än må vara. Jag är tveksam till det argument Helin lyfter fram i radioprogrammet att läsarna lätt kan få informationen via andra kanaler på Internet, och därför måste Aftonbladet publicera alla möjliga detaljer. Tidningarna har ett starkare genomslag än vad en privat blogg har och läsarna förväntar sig att journalisterna ska stämma av sina uppgifter så gott det går. I USA finns siten familywatchdog.com, där man kan se namn och bild på de som dömts för sexuella brott. Man söker på postnummer eller adress, vilket gör att man kan hålla koll på om det finns personer nära ens barns lekpark eller kolla upp om huset man tänkt köpa ligger granne med en sexualförbrytare.

KOPIERINGSETIK Om du tittar på amerikanska nöjesprogram som dagliga The Entertainer så märker du snart att deras rubriker rätt snabbt dyker upp i kvällspressen, vare sig det gäller Tiger Woods eller Arnold Schwarzenegger. Jag tror att det är rätt många journalister på kvällstidningarna och i diverse kvinnotidningar som jobbar med att sammanfatta artiklar från amerikanska tidningar. Så länge man inte plankar idéer och artiklar rakt av är det väl ok om man anger källa, men jag känner ibland att många går över gränsen. Det är inte helt ovanligt att långa citat direktöversätts och man får leta länge för att hitta referensen till People eller The Insider.

KÄLLKRITISKT GRANSKANDE Allvarligt är det när journalister fabricerar. I The Elements of Journalism (kapitel 10) beskrivs hur journalisten Blair vid Times fabricerade saker, något som självklart är fel enligt all moral och etik. Det visar också på att utgivare och redaktion behöver hjälpas åt med källkritik. Times utgivare handlade enligt talesättet ”granska aldrig en bra story”, men hade de gjort så hade de kanske sluppit publicera felaktigheter. En liknande sak inträffade för en av de största morgontidningarna i Sverige för några år sedan. En journalist hade intervjuat en äldre hemlös man. Mannens historia var gripande och storyn publicerades på Ettan med storbild. Dagen efter publicerade man utdrag från den enorma mängden läsarbreven som kommit in. Ett par veckor senare fick man i tidningen läsa att mannen man intervjuat var mytoman och hade ljugit om väldigt mycket av det som stått. Om jag minns rätt var det någon myndighetsperson eller vårdpersonal som var i kontakt med mannen (kanske till och med en polis) som reagerade och hörde av sig till tidningen. Ett samtal till en offentlig myndighet hade kunnat visa att några av de uppgifter mannen angav inte stämde.

ALLMÄNHETENS ENORMA INTRESSE Vad är egentligen intressant för allmänheten? Enligt Häger är begreppet ”inte synonymt med sådant som kan intressera allmänheten, utan intresset ska grunda sig i något samhälleligt informationsbehov, till exempel granskning av makten.” (sid 270 i Reporter). Så det kanske inte är tidningarnas uppgift att redovisa pedofildömda med namn och bild, det kanske är så att det borde finnas en myndighet med ansvar att göra dessa uppgifter (nu blev frågan politisk) mer tillgängliga för allmänheten. Skulle en kvällstidning peka ut en sexualbrottsmisstänkt som sedan visar sig oskyldig riskerar man att utsätta såväl den utpekade som anhöriga för skada. Allmänhetens intresse verkar också skifta från tid till annan, och när det gäller Tiger Woods och Elin verkade såväl svenska som amerikanska tidningar tycka att ALLT var av allmänhetens intresse.

ESTONIA Jag jobbade med radio när Estonia havererade och fick bevaka en presskonferens i Uppsala där kommunfullmäktiges ordförande Gunnar Hedberg berättade om sina kollegor som fortfarande saknades. Vi tog beslutet att inte sända någon intervju med honom, han var uppenbart skakad och det var fortfarande ovisst vad som hänt. Jag reagerade också rejält på de journalister som tog sig in bland de anhöriga som samlades vid hamnen. Det var vedervärdigt att se hur de stack fram mikrofoner under näsan på anhöriga som fortfarande väntade in besked. Personligen tror jag att svenska journalister inte var vana att hantera sådana här situationer, och därför brast etiken och omdömet hos de som jagade kommentarer. Det finns idag krispsykologikurser just för journalister, för att de ska kunna förstå vad som händer vid stora kriser och hur personer reagerar. Den kursen togs fram efter Estonia och efter den tragiska bussolyckan i Norge. Många av de journalisterna som arbetade på plats drabbades också hårt, men då hade inte redaktionerna någon plan för hur man tar hand om journalister som sett detta.

JOURNALIST OCH OLIKA ROLLER Förr, när de flesta tidningar var mer politiskt färgade, var journalister ofta politiskt aktiva och det var vanligt att de satt med i de valda församlingarna. Idag skulle detta inte gå, eftersom rollen som maktens granskare måste stå fri från att vara makten själv. Därför var det också många som reagerade när det visade sig att Erik Fichtelius i smyg träffat statsminister Göran Persson för en dokumentärserie, samtidigt som Fichtelius bevakade och analyserade valet. Fichtelius var även partiledarutfrågare under valet. Kritiken slutade med att Fichtelius fick lämna såväl jobbet som politisk kommentator på SVT som sitt jobb på 24Direkt.

Publicistiska regler i korthet:

-      Ge korrekta nyheter
-      Var generös med bemötande
-      Respektera den personliga integriteten
-      Var varsam med bilder
-      Hör båda sidor
-      Var försiktig med namn

(Ur: Häger, Reporter, sid 268)

Lost in the woods

March 9, 2010 at 9:04 am

Paul Farhi skriver en intressant analys över hur ansedd och respekterad media gick från att ha en källkritisk inställning till att frossa i icke verifierade detaljer angående “dramat” kring Tiger Woods och Elin Nordgren. I artikeln, som har rubriken “Lost in the Woods”  nämner Fahri bland annat att trots att poliser angett att det inte fanns någon anledning att misstänka att Tiger Woods blivit slagen av sin fru, så var det ändå många media som publicerade uppgifter som antydde att hon just gjort detta.

Tänkvärt för alla oss som läst om affären, och för alla de som frossat i och tjänat pengar på att skriva om den.

Rekommenderar klickning på länken.