Carlsson bor inte längre på taket

När Arvid Carlsson fick samtalet från Nobelkommittén var han väldigt noga med att höra att motiveringen till Nobelpriset var rätt.

– Det hade de roligt åt i Stockholm, minns han.

Vi träffas hemma i hans röda tegelvilla under en av höstens sista soliga dagar. Under de timmar vi samtalar, hinner vi med allt från svensk forskningshistoria och glädjen i att ha barnbarn till historien om upptäckten av dopaminet (anledningen till att han fick Nobelpriset) och det viktiga i att hålla igång hjärnan. Det senare gör Arvid Carlsson själv med att lösa krypton och korsord.

– Tycker man om korsord, ska man hålla på med det.

Arvid Carlsson gick i pension 1989. Men så mycket vila har det inte inneburit. Tio år efter pensionen startade han bolaget Arvid Carlsson Research. Forskarna på företaget arbetar med en substans som heter ACR16 som precis börjat testas kliniskt. Det tros kunna bli något av en revolution när det gäller behandling av Parkinsons sjukdom och schizofreni. Men Arvid Carlsson får inte berätta så mycket om just det, annat än att det ser bra ut.

Däremot kan han berätta om det nya Biotech-huset som hans företag snart flyttar in i. Inte långt efter att han utnämndes till nobelpristagare, beslutade Göteborgs stad att man skulle uppföra ett Biotech-hus där Carlsson Research kunde ha sin verksamhet. Just nu är Biotech-huset under uppbyggnad. Det består av fyra huskroppar som binds samman av en glasgård och är totalt 16 000 kvadratmeter stort. Förutom Carlsson Research kommer även företaget Arexis och andra avknoppningsföretag från universitetet att hålla till här.

– Forskningsmiljö ska stimulera kreativitet. Det tror jag att det här huset kommer att göra. Arkitekten har tagit ett väldigt lyckat grepp. Att slå en brygga mellan forskningsföretag och den akademiska forskningen är viktigt, och där har Göteborg legat på efterkälken, om man till exempel jämför med Lund och Uppsala.

Det har gått snabbt att bygga Biotech-huset.

– Jag är van vid att ha lång betänketid. En forskare är mer meditativ än exekutiv, så det har inte alltid varit lätt för projektgruppen för Biotech-huset att få mig att ta snabba beslut. Men de har skött det väldigt bra.

Arvid Carlsson verkar ha lätt att bjuda på sig själv. Som när han skulle inviga Sahlgrenska Akademien. Då gjorde han enligt konstens alla regler, förutom när det gällde en sak: han glömde att säga de förlösande orden att ” härmed förklarar jag Akademien invigd”.

– Jag hade redan gått och satt mig efter att ha hållit ett tal, och fick gå upp till talarstolen igen, säger han och skrattar.

Du har humor?

– Jo, gudskelov. Annars kan man så lätt bli en sur gammal gubbe.

Forskarens liv liknar han vid en törnbeströdd väg.

– Lusten att upptäcka gör av man tvingar sig framåt, men en forskare ställs ständigt inför svåra beslut. Om man får oväntade resultat kan det vara en intressant upptäckt. Men det kan samtidigt vara en miss. Ska man då satsa på att hitta upptäckten, som kanske inte finns?

– När man tänker tillbaka, så tycker man att det är mycket svårt. En upptäckt kan inte förutsägas. Det krävs tur, att man tror på sig själv och vågar fatta beslut. Jag kan inte förstå att jag haft sån tur som forskare, men det har inte enbart lyckats. Det har misslyckats också – många gånger.

Arvid Carlsson började sin karriär som forskare redan på 1940-talet. 1959 flyttade han till Göteborgs universitet.

– Vi flyttade in i nya farmakologbyggnaden, och vi fick bra anslag för att köpa ny utrustning. Det var oerhört gynnsamt för forskningen då. Tyvärr har läget förändrats.

Han är bekymrad över förutsättningarna för svensk forskning och menar att varken de borgerliga eller socialdemokraterna går utan skuld för den situationen som råder. Däremot berömmer han den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander, som förstod att satsa mycket på forskning.

– Sanningen är att vi sackar efter rejält. Tyvärr. Jag tror att om allmänheten visste hur illa ställt det är för svensk forsknings framtid, skulle många reagera.

Han berättar hur det var i Sverige efter andra världskriget. Det var då politikerna fick upp ögonen för forskningens betydelse.

– En sådan sak som atombomben hade en oerhörd effekt rent psykologiskt. Då såg man att forskning inte bara är lekstuga. I fel händer kan det bli väldigt ruskiga resultat.

Det finns dock en del saker att glädja sig över. Svenskens intresse för forskning, till exempel.

– Det finns väldigt hög standard i Sverige när det gäller läsförståelse. Det är positivt. Folk tycker om att läsa om forskning. Jag hoppas bara att forskningen ska få uppleva en ny blomstringsfas.

Arvid om Nobelpriset

Arvid Carlsson fanns med på en kort lista med namn över tänkbara Nobelpristagare, så riktigt förvånad blev han inte över samtalet från Nobelkommittén. Fast att det skulle ta 50 år efter att han gjorde upptäckten, det är väl något av ett rekord i sig. Men det är inte Nobelpriset som är den bästa belöningen.

– Under min tid som läkare mötte jag många patienter som var svårt sjuka. Den största belöningen är att se att forskningen kan hjälpa människor. Det slår alla priser.

För även om Arvid Carlsson sysslat med grundforskning, har forskningen kunnat tillämpas kliniskt ganska snabbt. Parkinsonpatienter över hela världen får idag hjälp av hans upptäckter. Det var också Arvid Carlsson och hans medarbetare som tog fram den första prototypen till de antidepressiva läkemedlen Prozac och Cipramil.

Vad tycker du själv är det största du gjort?

– Man brukar säga att något av ett tecken på värdet av ett vetenskapligt arbete, är hur länge det citeras. Jag fick höra från en opponent på en disputation i Uppsala, att doktoranden hade citerat ett av mina arbeten om D-vitaminets ämnesomsättning från 1952. Doktoranden hade inte en aning om vem denna Carlsson var… Det tycker jag är roligt!

Den största kicken för Arvid Carlsson var upptäckten av det som visade sig vara dopamin. Året var 1957 och han forskade på kaniner som behandlats med ett psykofarmaka som heter recerpin. När kaninerna fått läkemedlet i sig, tappade de helt energin och låg orörliga. Forskare i USA hade lyckats visa att läkemedlet recerpin slog ut vissa signalsubstanser i hjärnan. Nu såg Arvid Carlsson och hans team att även noradrenalinet försvann tack vare läkemedlet. Frågan var om man kunde tillföra det på något sätt och motverka effekten?

– Vi gav kaninerna förstadiet till noradrenalin, l-dopa. Då skedde något dramatiskt. Kaninerna som tidigare legat orörliga satte igång och springa som om ingenting hänt.

Hur var stämningen på labbet då?

– Ojoj, den var väldigt hög. Det var en riktig upptäckt, en Heureka. Men egentligen förstod vi inte fullt ut vilken nytta upptäckten skulle visa sig ha.

Arvid Carlsson och hans team visste inte heller att de upptäckt en tidigare okänd signalsubstans i hjärnan, dopamin. Bristen på dopamin kan leda till Parkinsons sjukdom, och modellen som forskarna funnit kunde sedan användas för att ta fram läkemedel mot sjukdomen.

Ur artikeln: Carlsson bor inte längre på taket
Av: Tove Smeds

Publicerad i Forskning & Näringsliv
Utgivare: Sahlgrenska Akademien

Dagen då Elvis Presley blev FBI-agent

Elvis Presley har funnits i mitt liv längre än jag själv. Det är pappas fel, eller förtjänst,  vilket man nu tycker.

Första gången jag besökte Memphis och Graceland var det strålande väder utomhus. Graceland gör sig bäst i solsken. Byggnaden är precis lika mycket Elvis som man kan tänka sig. Vacker på utsidan och på första våningen, men hysterisk på nedervåningen. Övervåningen får man inte se, den håller de borta från allmänheten, just som Elvis själv gjorde.

Den 21 december 1970 besökte Elvis president Richard Nixon i Vita Huset. Elvis hade kommit på att han ville stå med presidenten i kampen mot – hör och häpna – droger. Kanske var det ett litet förtvivlat rop på hjälp, en sista kraftansträngning att hamna rätt. För det står nog klart för alla att han redan då var rätt hög på piller.

Jag vet inte vad som är mest knasigt i hela historien. Elvis författade ett fem sidor lång handskrivet brev till Nixon när han satt ombord på American Airlines och bad presidenten kontakta honom:

“I am Elvis Presley and admire you and have great respect for your office. I talked to Vice President Agnew in Palm Springs three weeks ago and expressed my concern for our country. The drug culture, the hippie elements, the SDS, Black Panthers, etc. do NOT consider me as their enemy or as they call it The Establishment. I call it America and I love it. Sir, I can and will be of any service that I can to help The Country out. I have no concern or Motives other than helping the country out.

So I wish not to be given a title or an appointed position. I can and will do more good if I were made a Federal Agent at Large and I will help out by doing it my way through my communications with people of all ages. First and foremost, I am an entertainer, but all I need is the Federal credentials. I am on this plane with Senator George Murphy and we have been discussing the problems that our country is faced with.”

Han fick träffa Nixon. Och han gav presidenten ett skjutvapen. Tio dagar efteråt fick Elvis en privat visning av FBIs huvudkvarter. Men Edgar Hoover vägrade att träffa sångaren, då han ansåg att Elvis var en fara för USA. Han avskydde hur Elvis rörde sig på scenen och han gillade inte hur Elvis was “wearing of all sorts of exotic dress.”

Houston City om sociala medier

Cloud Sourcing Government: Houston Social Media Breakfast 2011, Annise ParkerThe panel on Cloud Sourcing Government: Houston Social Media Breakfast 2011. Copyright observerat.com.

Frukost med sociala medie-klubben igår. Borgmästare Annise Parker var där och informerade om hur hon använde sociala medier i sin lyckade personvalskampanj, men hur det kan gå galet ibland: “I do tweet, and sometimes I get in trouble. So my tweets may not be so exciting in the future”. Hennes säkerhetsstab hade gått i taket när de fick se att hon twittrade om hur hon mitt i natten gav sig ut på sin gata för att stoppa allt oväsen från grannens fest. Det illustrerar också vikten av en smula eftertanke när man twittrar.

Men hon såg ju tidigt fördelarna med att använda sig av sociala medier i sin kampanj:

“It was a way to get information out to the public. It was also a way to answer things that we did not like in the public discussion and inject some balance there”.

Intressant att höra hur Houston City använder och inser nyttan med sociala medier och hur de kan både informera och få information av sina invånare. Staden har 26 aktiva facebooksidor, 6 youtube-kanaler och  23 twitterkonton. De som ansvarar för flygtrafiken i Houston har till exempel lyckats väldigt bra med sociala medier, de vann pris för sin insats när samtliga städer i USA tävlade om att vara bäst bäst i sociala medier.

Just nu jobbar staden med att lansera en app som man som medborgare kan använda för att rapportera in vattenläckor (oerhört vanligt här), nedfallna ledningar (de har inte insett att de ska göra som i Sverige och gräva ned trådarna). Idag får  de in runt 2500 samtal om dagen till 311 som är just felanmälningar. Men med den nya appen ska de som har smartphones kunna ta en bild, använda appen och vips kommer det upp en röd flagga hos de som har hand om felanmälningar. När felet sen är fixat blir flaggan grön. Där hoppas jag de inser vikten av att rapportera tillbaka ett tack till den som anmälde felet via appen, så att invånarna får beröm för sin insats.

Facebook har även varit till nytta nu när staten Texas på grund av den extrema torkan drabbats av stora eldsvådor. Bland annat har Montgomery tillsammans med närliggande  counties (kommuner) använt sig av en facebooksida vid evakueringar.

Flera avdelningar inom staden bevakar aktivt twitter som rör deras område. Så när någon landar på George Bush intercontinental och twittrar en fråga om var man kan äta på flygplatsen, så kan han snabbt få oväntat svar från någon på staden. Här kan man väl ana att det skulle kunna bli problem, eftersom staten inte ska ge privilegier åt någon särskild. Men det lär de nog hitta lösningar för.

Staden har också insett nyttan med youtube-sändningar: 9-11 var det minneshögtid på Ellington Field, och några timmar senare postade de ett inslag på youtube. Som snabbt kom upp i 9 000 tittare.

Det som verkar svårast är att sociala medier oftast måste hanteras lokalt inom de olika avdelningarna, inte minst på grund av budgetskäl. Så kunskapen om hur man lyckat kan använda sociala medier måste sippra ned till dem som verkligen kan ha nytta av det, lyckas motivera dem att sätta sig in i bruket av facebook, youtube, twitter etc och sedan få dem att hitta tid till att använda det vardagligen. Och sånt tar tid. Och det krävs dessutom att avdelningscheferna inser nyttan med att de anställda skaffar sig smartphones och tar med sig ut på fältet.  Det finns ett par eldsjälar som verkligen fattar nyttan, och de går nästan sönder i sin iver att inspirera och få igång alla.

The panel on Cloud Sourcing Government: Houston Social Media Breakfast 2011

The panel on Cloud Sourcing Government: Houston Social Media Breakfast 2011. Copyright observerat.com

Övriga talare var:

 


Royal treatment at Sofiero Castle

Cruising Copenhagen

Slipping through my fingers

They are growing by the second, these two little gremlins.
402

407

sofiero6
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what’s in their mind
Each time I think I’m close to knowing
They keep on growing
Slipping through my fingers all the time

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
*from ABBA’s slipping through my fingers

Ett möte med flyttfåglar

flyttfaglarstorre

Besökte Karlshamn i torsdags, en strålande dag med intressanta samtal som blev ett andhål mitt i veckan. Inga turister hade hittat hit än, bara undertecknad gick omkring med kameran och njöt av kullerstenskvartér, vackra dörrar och fantastiska planteringar.

Fascinerades av den staty som i slutet av 50-talet skapades av Axel Olsson och som står precis vid kanten till havet. Det var från Karlshamn som Moberg lät Karl-Oskar och Kristina emigrera till USA. Karl-Oskar tittar beslutsamt framåt, mot det nya landet med dess möjligheter. Kristina kastar en blick tillbaka mot moderslandet, man kan ana en tvekan i steget att flytta. Som jag förstår den känslan. Kom ihåg att det inte bara är svenska emigranter som känner en saknad och en kluvenhet – hur kunde livet blivit om man stannat? Ska man återvända? Vad blir bäst för barnen? Och var vill jag bo när jag blir så gammal att jag inte längre orkar resa?

 

 

Mina femton fejkade minuter i rampljuset

Att bli skåning förpliktigar.

I söndags skulle jag ut och slänga sopor på morgonkvisten. Det borde egentligen gjorts kvällen före, så nu luktade det återvinningscentral i köksregionen. Eftersom det var rätt tidigt på dagen, utgick jag från att jag kunde göra detta så snabbt att ingen av grannarna skulle se mig i morgonstassen. Men väl framme vid soptunnan, och utan möjlighet att gömma mig, får jag syn på en klunga på tio personer, utrustade med kameror och kikare. Med hög stämma – bättre vara cool än inte – sa jag: “Men hur kommer det sig att alla ni kommit hit för att se mig slänga morgonsoporna?”.

Turkduvor. Åtta stycken. Och de satt i grannens träd. De är tydligen väldigt ovanliga, så ovanliga att tio personer kastar sig i sina bilar och kuskar ut till Södra Sandby från Lund.

“Hur i all sin dar fick ni veta att de var just i det här trädet?”

De berättade om ett rapporteringssystem på internet. Jag är övertygad om att dessa fantastiska ornitologveteraner får sms när någon rapporterar in en fågel värd att se. Jag är övertygad om att ornitologintresserade på 1800-talet skulle kalla detta fusk. Men idag är det väl lite grand som geotagging, fast med levande objekt. Jag ringde till grannen med trädet för att berätta. Han är nämligen väldigt intresserad av fåglar (en gång när vi stod och pratade i höstas konstaterade han att fåglarna som flög över oss var från Sibirien, bara så ni förstår nivån av hans intresse). Jo visst var det han som rapporterat in. Han lät nästan lite ledsen över att ha missat chansen att träffa ornitologerna.

Så fågelkunskaperna måste jag damma av. Nu när jag bor i Skåne.

27 januari 2012

27 januari 2012

Lost in Malmö

Fördelen med att läsa universitetskurs i sociala medier är att det är intressant och tankeväckande. Nackdelen då? Så mycket plugg och inluppar att man knappt hinner hålla igång sina egna sociala medier. Just nu skriver jag klart en uppsats där jag jämför amerikanska och svenska universitet och närvara i sociala medier. Det är vansinnigt fascinerande och jag lär få anledning att återkomma med slutsatserna här framöver. Så fort uppsatsen är klar.

Det är kallt i Skåne. Dessvärre inte så mycket snö som behövs för att åka pulka. Men när det blir så där väldans kallt så att frosten ligger och skimrar på grenarna, ja då njuter jag. Helst inifrån bilen.

Att flytta till en helt ny stad gör att allting tar lite längre tid än vanligt.  Igår var jag i Malmö. Det ligger ju bara 20 minuter bort. Det är lätt att hitta dit, men det är hiskeligt svårt att hitta ut ur den stan. Ska man mot Ystad? Limhamn? Simrishamn? Allt känns främmande. Jag hade tänkt svänga förbi IKEA på vägen hem, men jag hamnade tillbaka i Lund. Så det blev till att styra kosan söderut mot Malmö igen.

Men jag har blivit förtjust i Lund. Vi är några morsor på skolan som brukar spatsera en timme tillsammans efter avlämning av barnen. Vi har dessvärre så trevligt och snackar så mycket att det nog inte kvalar in som motion, men vi jobbar på det. Någon föreslog anmälan till broloppet härnere. Jag tvivlar.

 

 

Den bortglömda influensan

Så här i influensatider…

Det började i september 1918, och när det hela var över några månader senare skulle över en halv miljon amerikaner ha fått sätta livet till. Det året dödade influensan mer än vad någon annan sjukdom gjort. Ingen vet exakt säkert, men man räknar med mellan 20 och 150 miljoner. Det anmärkningsvärda med influensan det året var att det gick som allra hårdast mot dem i befolkningen som vanligtvis klarar sig bäst: de unga. Hårdast drabbades barn under fem år, vuxna mellan 20-40 år samt personer i 70-74-års åldern. En fjärdedel av alla i USA insjuknade.

Det var inte första vändan av influensan som var farligast, det var när den slog till en andra gång som den slog som hårdast. Viruset hade muterats intill någon som liknade ett monster. En månad efter att influensan anlänt till Philadelphia, hade nära 11 000 människor i staden dött. I Kapstaden, i Sydafrika, hade man inte tillräckligt med kistor utan fick anordna massgravar.

Läkare gjorde vad man kunde. De iordningställde ett vaccin som mest bestod av filtrerat blod från smittade. Till föga nytta.

Trots de enorma konsekvenser som influensan 1918 medförde, föll den helt i glömska. Varför det hände är ett intressant ämne i sig. En orsak var att influensan slog till samtidigt som det var krig, mycket annat eländigt hände. Dessutom hade man inte samma massmediala påverkan som idag. Folk trodde att det var deras by, eller deras område som drabbades. Tills en dag, då amerikanska historikern Alfred W. Crosby (som för övrigt kom att hamna som forskare i Umeå) studerade almanackor. När han fick se att den genomsnittliga livslängden på folk ändrades så drastiskt 1918, började han fråga sig varför. Istället för att som 1917 och 1919 ligga på 51 år, såg han att det 1918 låg på 39 år.

Crosby själv betonar hur allvarliga konsekvenser epedemin hade:

“I’m still realizing that in the long, long run – i.e. for instance, demographically and genetically – that the flu was more important in 1918 than the prime ministers and generals and revolutionaries all put together. ”

Än idag har läkarna inte så mycket att sätta till mot en influensaepedmi om världen skulle drabbas. Tamiflu sägs korta sjukdomstiden med något dygn. Influensavaccin däremot, motar epedmin, om tillräckligt många tar vaccinet och om forskarvärlden lyckats pricka rätt när man konstruerar vaccinet. Helst ska man haft tid att säkerställa att vaccinet inte ställer till med biverkningar. För det handlar om att bäst gissa sig till vilka influensastammar som kommer att utvecklas och angripa.  Så när forskarna upptäckte att influensan 2009 var samma stam som den som slog så hårt 1918 – ett så kallat H1N1 virus – var det många som blev oroliga för att viruset skulle mutera på samma sätt som det 1918.

Men hur vet man att influensan 1918 var ett H1N1 virus? Det kan vi delvis tacka amerikas dåvarande president Abraham Lincoln för. I början av inbördeskriget i USA bestämde Lincoln att armén skulle spara prover från folk som dog i sjukdomar. Och i nära 80 år låg ett sådant prov, av soldat Vaughan och soldat Downs, i arkiven hos armén. Tills en molekylärbiolog fick tag i det.

Källa: Intervju med Alfred W. Crosby samt Gina Kolatas excellenta bok “Flu – the story of the Great Influenza Pandemic of 1918 and the Search for the Virus that Caused it”.

A White House nurse prepares to administer the H1N1 vaccine to President Barack Obama at the White House on Sunday, Dec. 20, 2009.Foto: The Official White House Photostream [1]Author White House (Pete Souza) / Maison Blanche (Pete Souza)

A White House nurse prepares to administer the H1N1 vaccine to President Barack Obama at the White House on Sunday, Dec. 20, 2009.
Foto: The Official White House Photostream Author White House (Pete Souza) / Maison Blanche (Pete Souza)

That white stuff

Nope, no snow this Christmas. Though it snowed the evening before Christmas Eve, it all melted away in the warm weather. Luckily, we had taken the chance that day in early December, when there was some white stuff on the ground…

Nä, det vart ingen vit jul. Även om det snöade kvällen före julafton så hann det mesta smälta iväg. Skånes baksida så här i vintertider. Desto bättre att vi passade på den där dagen före jul, när det fanns snö.

 

We are coming in hot, so don’t burn up as we enter…

Man vet att man ätit gott när det tar en förmiddag att diska upp efter nyårssupén. Makens bror med familj var här över nyår. Han kan laga mat han, svågern. Hummersoppa, entrecote och mandelpotatisklyftor – det vattnas fortfarande i mun när jag tänker på det.

Idag är det pyjamasdag för killarna mina, medan jag småröjer och jobbar med administration. Jag gillar det här med nytt år. Även om det inte är något magiskt i sig så känns det lika fräscht och spännande som när man får börja ett nytt anteckningsblock.

I början på året ska jag avsluta kursen i sociala medier jag pluggat den här terminen. Det blir en uppsats om skillnader mellan amerikanska och svenska universitet när det gäller kommunikation i sociala medier. Det kostar skjortan att läsa vid amerikanska universitet, och lärosätena är måna om att satsa mycket på sin marknadsföring. Ska bli spännande att bita tag i det ämnet.

På tal om sociala medier och amerikanska lärosäten: NASA Johnson passade så klart på att spinna på fenomenet Gangnam style. (För er space nerds: håll utkik efter smått irriterade astronauten Mike Massimino och hans dansante kollega Clay Anderson). Femåringen är överlycklig över att få se lite space, och jag är nöjd med att slippa originalversionen. Kanske något för KTH att härma?

Snowtime

So even though his plans for a snowman fell short (too powdery snow), he still was the luckiest boy in Skåne last Saturday.

6 miljarder kronor senare

Efter en valrörelse som sägs ha kostat runt 6 miljarder dollar är maktfördelningen i den amerikanska kongressen i princip densamma som före valet. Demokraterna har majoritet i senaten (54 mandat mot republikanernas 45) medan republikanerna fick majoritet i representanthuset (233 mot 192). Med andra ord fortsätter Obama att vara något av vad man kallar för lame duck, om nu inte politikerna skärper till sig och börjar samarbeta över gränserna. En del analytiker menar att ett budskap från veckans valresultat är att amerikanarna tröttnat på politiska strider och vill få igång ett bättre samarbete.

Den stora frågan alla ställer sig nu är hur Obamas andra mandatperiod kommer att bli. Kommer han att dra sig mer åt det liberala hållet, eller vill han gå till historien som den president som lyckades ena över blockgränserna för att undvika ekonomiskt haveri? Republikanen Mitch McConnell, som efter valet 2008 sa att han skulle göra det som sitt personliga mål att se till att Obama enbart fick sitta ett mandat, uttryckte nu istället att om Obama är beredd att möta upp halvvägs så kunde även han göra det.

Det alltid intressant att se vem som vann olika väljargruppers röst. Givetvis är det lättast att peka ut felen hos förloraren, i det här fallet Romney. Hade han däremot lyckats vinna hade analyserna den här veckan handlat mer om första debatten mellan kandidaterna, snarare än som nu, om olika invandrargruppers åsikter. Obama gick hem hos den mexikanska väljargruppen, enligt undersökningar vid vallokalerna fick han 71 procent av deras röster. Det kan vid första anblick te sig märkligt: de flesta är katoliker med en kyrka som är emot abort och homosexuellas rätt till partnerskap och borde således luta sig mer åt Romney. Men Romneys uttalanden om deportation av immigranter kom tillbaka och bet honom hårt i bakändan. Sånt vinner man inte många mexikanare på.

En annan signal från väljarna är att det republikanska varumärket är tilltufsat. Kritiker menar att partiet framstod som ett exkluderande parti för vita män. Inga African-Americans, mexikanare eller kvinnor syntes till i den senare delen av valrörelsen, vilket är något som partiets strateger får jobba på inför nästa val 2016. Förutom Romneys kommentar om att hispanics skulle deportera sig själva tillbaka till sitt ursprungsland, så hjälpte inte Rick Santorums kommentar om att mörka inte vill arbeta utan hellre lever på välfärdssystemet. Minoriteter är viktiga, de känner ofta ett ansvar att rösta. Det ekonomiska läget i USA gör också att allt fler är i behov av den allmänna sjukvård som Obama försöker lansera.

En del ställer sig frågan om orkanen Sandy hjälpte presidenten att bli omvald, då han skulle framståtts som mer presidentlik. Det känns lite plastigt att sånt kan stjälpa eller hjälpa, men i en tid då hollywood och artisters erkännande tydligen betyder mycket för i alla fall de demokratiska kandidaterna så kanske det spelade in. Däremot ska man inte glömma den förvåning som Obamas, ska vi kalla det svaga, insats väckte efter den första tv-debatten. Och med tanke på att han vann förra valet på mottot Change, men inte riktigt lyckats prestera en förändring så var det svårt att hitta ett kraftfullare motto att locka väljarna med. Det kanske är så att han vann inte för att han varit en så vass president, utan snarare för att republikanarna inte hade så vassa utmanare i sitt fält.

 

Annat värt att notera

– Håll koll på vad som kommer att hända kring Jesse Jackson Jr som valdes in i representanthuset, trots att en utredning om kriminell hantering av statliga medel pågår för fullt och trots att Jackson missat de senaste 225 röstningarna i kongressen. Jackson har nyligen tagits in på den välrenommerade Mayo kliniken för behandling av sin bipolära diagnos. Vad jag har förtått lyckades han skjuta fram utredningen till efter valet, och blev invald för ett av distrikten i Chicago. Det är ett litet prekär situation eftersom Jacksons stol kommer att stå tom tills dess att läkare anser honom vara så pass frisk att han kan återgå till tjänsten. Läs mer om anklagelserna här http://www.nbcchicago.com/blogs/ward-room/jesse-jackson-jr-carrie-austin–178035661.html

– Aldrig tidigare har så många kvinnor valts in i Senaten, 20 av de 100 platserna kommer att fyllas av kvinnor.  New Hampshire blev historisk så till vida samtliga delegater från staten är kvinnor: två senatorer, två kongressledamöter och en guvernör.

– Joe Kennedy Jr. III valdes in i representanthuset för demokraterna. Många är nog nyfikna på att se om han kan vara material att klättra ytterligare i de demokratiska leden.

– Och åter blev det tydligt hur stark rasfrågan fortfarande är i USA, åt båda hållen. Republikanerna drar de som inte kan tänka sig att ha annat än en vit president, men man ska inte heller glömma att hela 95 procent av den African-Americans röstade på Obama. Jag tvivlar på att han hade fått alla dessa röster om han varit caucasian. Men det är så klart en hypotetisk fråga.

 

Poppy parade day

Nu i veckan la jag märke till att en av engelskorna på skolan hade en vallmo fäst vid sitt jackslag. Den lyste röd i en annan rätt så grå vardag. Hon berättade för mig om poppy parade day.

Idag, den 11 november, är det 94 år sedan första världskriget slutade. Och traditionsenligt minns engelsmännen – och andra i Europa – de som gav sina liv i både första och andra världskriget med en stor parad som kallas the poppy parade (vallmo paraden). För varje engelsman som gav sitt liv i något av krigen, släpper man en vallmoblomma. Och inför paraden säljs det vallmoblommor av tyg att fästa på kläderna.

Men varför just vallmo? Det ska enligt uppgift ha att göra med att en major vid namn John McCrae skrev en dikt när han skulle förrätta en begravning av en stupad soldat 1915. Dikten börjar:

In Flanders fields the poppies blow
Between the crosses, row on row,
That mark our place; and in the sky
The larks, still bravely singing, fly
Scarce heard amid the guns below.

 

Pysselipyssel.

Äntligen har jag fått nytta av några av de scrapbook papper jag skaffade i USA. De är ju så vackra! Så när jag såg en beskrivning i Burda på hur man enkelt kunde tillverka sina egna fönsterstjärnor, fastnade jag direkt. Det lär bli fler, rödare och vitare, till julen.