observerat

Besökte Karlshamn i torsdags, en strålande dag med intressanta samtal som blev ett andhål mitt i veckan. Inga turister hade hittat hit än, bara undertecknad gick omkring med kameran och njöt av kullerstenskvartér, vackra dörrar och fantastiska planteringar.

Fascinerades av den staty som i slutet av 50-talet skapades av Axel Olsson och som står precis vid kanten till havet. Det var från Karlshamn som Moberg lät Karl-Oskar och Kristina emigrera till USA. Karl-Oskar tittar beslutsamt framåt, mot det nya landet med dess möjligheter. Kristina kastar en blick tillbaka mot moderslandet, man kan ana en tvekan i steget att flytta. Som jag förstår den känslan. Kom ihåg att det inte bara är svenska emigranter som känner en saknad och en kluvenhet – hur kunde livet blivit om man stannat? Ska man återvända? Vad blir bäst för barnen? Och var vill jag bo när jag blir så gammal att jag inte längre orkar resa?

Att ha barnen i en internationell skola har det positiva med sig att man lär känna folk över hela världen. Igår kväll sms:ade jag med en fransk väninna om att promenera i Skrylle. Vi har såsom en outtalad kamp om att inte avboka våra planerade promenader, så eftersom båda ställt sig positiva till en bensträckare så där på kvällen var det svårt att dra sig ur.

Vi valde det upplysta spåret, femkilometern. Lagom. Medans vi gick där i skogen pratade vi om ditt och datt. Om hur förvånad hon varit då hon hörde glassbilen för första gången. Och hur förvånad hon blev när hennes svenska granne berättade vad det eviga ljudet faktiskt kom ifrån. Jag förstår fullständigt. Min yngste son får snudd på panik när han hör det där ljudet som han tycker låter fruktansvärt. Nej, vi har inte köpt glass därifrån än och ja, jag vet att det skulle lösa problemet. Något inom mig gör att jag avvaktar, vill slippa tjat varje gång den där tjatiga melodin börjar tjuta i grannskapet.

Det var riktigt mörkt i skogen, klockan började närma sig nio. Vi blev omsprungna en gång, men det slog oss att vi var rätt allena. Tänk om de släcker belysningen här snart? Mörker går väl an, men hotet från alla grodor och paddor som envisas med att ta sig upp på gångvägen kändes mindre trevligt. Det kompakta mörkret var väl inte helt ok, heller. Nu hade det för storyns välmående varit kanon om jag kunnat berätta att utelamporna plötsligt släcktes och hur vi därefter trevandes, med hjälp av iPhonens ljus, fick ta oss tillbaka till bilarna. Nu hände inte det. Men det började regna. Och jag trampade nästan på en padda. Så smått spänande blev det ändå.

När det var storm, halka, orkan eller annat hårt väder i Texas stängde countyt ibland skolor. När man slog på tvn på morgonen löpte en liten text längst ned med information till allmänheten om vilka konsekvenser vädret medförde. Killarnas skola brukade dessutom ringa ut masstelefonmeddelanden, där rektorn talat in ett meddelande om att skolorna stängde på grund av väder och vind. Idag, när det blåser rätt bra i Skåne, tänkte jag kolla informationen till oss Skånebor. Det talades om en avstängd Öresundsbro igår kväll, och vindar upp till 30 meter per sekund. När jag äntligen hittar någon information är det någon figur som uttalar sig om att man inte bör ge sig ut “om man inte har synnerliga skäl”.

Vad betyder det?

Är det synnerliga skäl att jag kör barnen till skolan? Eller gäller den informationen enbart folk som inte har arbete, som kanske tänkt sig en promenad?

Här var det faktiskt enklare i Texas. Även om de ibland slog för hårt och för länge på trumman (reportrarna var så upphetsade när de rapporterade inför orkaner längs med Galvestons kust att det bara var löjligt – “The wind has not yet started to increase…”), så visste man när det var dags att vara hemma. Här, ja, här får man väl avgöra själv vad som ingår i begreppet synnerliga skäl.

Att bli skåning förpliktigar.

I söndags skulle jag ut och slänga sopor på morgonkvisten. Det borde egentligen gjorts kvällen före, så nu luktade det återvinningscentral i köksregionen. Eftersom det var rätt tidigt på dagen, utgick jag från att jag kunde göra detta så snabbt att ingen av grannarna skulle se mig i morgonstassen. Men väl framme vid soptunnan, och utan möjlighet att gömma mig, får jag syn på en klunga på tio personer, utrustade med kameror och kikare. Med hög stämma – bättre vara cool än inte – sa jag: “Men hur kommer det sig att alla ni kommit hit för att se mig slänga morgonsoporna?”.

Turkduvor. Åtta stycken. Och de satt i grannens träd. De är tydligen väldigt ovanliga, så ovanliga att tio personer kastar sig i sina bilar och kuskar ut till Södra Sandby från Lund.

“Hur i all sin dar fick ni veta att de var just i det här trädet?”

De berättade om ett rapporteringssystem på internet. Jag är övertygad om att dessa fantastiska ornitologveteraner får sms när någon rapporterar in en fågel värd att se. Jag är övertygad om att ornitologintresserade på 1800-talet skulle kalla detta fusk. Men idag är det väl lite grand som geotagging, fast med levande objekt. Jag ringde till grannen med trädet för att berätta. Han är nämligen väldigt intresserad av fåglar (en gång när vi stod och pratade i höstas konstaterade han att fåglarna som flög över oss var från Sibirien, bara så ni förstår nivån av hans intresse). Jo visst var det han som rapporterat in. Han lät nästan lite ledsen över att ha missat chansen att träffa ornitologerna.

Så fågelkunskaperna måste jag damma av. Nu när jag bor i Skåne.

27 januari 2012

Fördelen med att läsa universitetskurs i sociala medier är att det är intressant och tankeväckande. Nackdelen då? Så mycket plugg och inluppar att man knappt hinner hålla igång sina egna sociala medier. Just nu skriver jag klart en uppsats där jag jämför amerikanska och svenska universitet och närvara i sociala medier. Det är vansinnigt (ursäkta ordvalet) fascinerande och jag lär få anledning att återkomma med slutsatserna här framöver. Så fort uppsatsen är klar.

Det är kallt i Skåne. Dessvärre inte så mycket snö som behövs för att åka pulka. Men när det blir så där väldans kallt så att frosten ligger och skimrar på grenarna, ja då njuter jag. Helst inifrån bilen.

Att flytta till en helt ny stad gör att allting tar lite längre tid än vanligt.  Igår var jag i Malmö. Det ligger ju bara 20 minuter bort. Det är lätt att hitta dit, men det är hiskeligt svårt att hitta ut ur den stan. Ska man mot Ystad? Limhamn? Simrishamn? Allt känns främmande. Jag hade tänkt svänga förbi IKEA på vägen hem, men jag hamnade tillbaka i Lund. Så det blev till att styra kosan söderut mot Malmö igen.

Men jag har blivit förtjust i Lund. Vi är några morsor på skolan som brukar spatsera en timme tillsammans efter avlämning av barnen. Vi har dessvärre så trevligt och snackar så mycket att det nog inte kvalar in som motion, men vi jobbar på det. Någon föreslog anmälan till broloppet härnere. Jag tvivlar.

Så här i influensatider…

Det började i september 1918, och när det hela var över några månader senare skulle över en halv miljon amerikaner ha fått sätta livet till. Det året dödade influensan mer än vad någon annan sjukdom gjort. Ingen vet exakt säkert, men man räknar med mellan 20 och 150 miljoner. Det anmärkningsvärda med influensan det året var att det gick som allra hårdast mot dem i befolkningen som vanligtvis klarar sig bäst: de unga. Hårdast drabbades barn under fem år, vuxna mellan 20-40 år samt personer i 70-74-års åldern. En fjärdedel av alla i USA insjuknade.

Det var inte första vändan av influensan som var farligast, det var när den slog till en andra gång som den slog som hårdast. Viruset hade muterats intill någon som liknade ett monster. En månad efter att influensan anlänt till Philadelphia, hade nära 11 000 människor i staden dött. I Kapstaden, i Sydafrika, hade man inte tillräckligt med kistor utan fick anordna massgravar.

Läkare gjorde vad man kunde. De iordningställde ett vaccin som mest bestod av filtrerat blod från smittade. Till föga nytta.

Trots de enorma konsekvenser som influensan 1918 medförde, föll den helt i glömska. Varför det hände är ett intressant ämne i sig. En orsak var att influensan slog till samtidigt som det var krig, mycket annat eländigt hände. Dessutom hade man inte samma massmediala påverkan som idag. Folk trodde att det var deras by, eller deras område som drabbades. Tills en dag, då amerikanska historikern Alfred W. Crosby (som för övrigt kom att hamna som forskare i Umeå) studerade almanackor. När han fick se att den genomsnittliga livslängden på folk ändrades så drastiskt 1918, började han fråga sig varför. Istället för att som 1917 och 1919 ligga på 51 år, såg han att det 1918 låg på 39 år.

Crosby själv betonar hur allvarliga konsekvenser epedemin hade:

“I’m still realizing that in the long, long run – i.e. for instance, demographically and genetically – that the flu was more important in 1918 than the prime ministers and generals and revolutionaries all put together. ”

Än idag har läkarna inte så mycket att sätta till mot en influensaepedmi om världen skulle drabbas. Tamiflu sägs korta sjukdomstiden med något dygn. Influensavaccin däremot, motar epedmin, om tillräckligt många tar vaccinet och om forskarvärlden lyckats pricka rätt när man konstruerar vaccinet. Helst ska man haft tid att säkerställa att vaccinet inte ställer till med biverkningar. För det handlar om att bäst gissa sig till vilka influensastammar som kommer att utvecklas och angripa.  Så när forskarna upptäckte att influensan 2009 var samma stam som den som slog så hårt 1918 – ett så kallat H1N1 virus – var det många som blev oroliga för att viruset skulle mutera på samma sätt som det 1918.

Men hur vet man att influensan 1918 var ett H1N1 virus? Det kan vi delvis tacka amerikas dåvarande president Abraham Lincoln för. I början av inbördeskriget i USA bestämde Lincoln att armén skulle spara prover från folk som dog i sjukdomar. Och i nära 80 år låg ett sådant prov, av soldat Vaughan och soldat Downs, i arkiven hos armén. Tills en molekylärbiolog fick tag i det.

Källa: Intervju med Alfred W. Crosby samt Gina Kolatas excellenta bok “Flu – the story of the Great Influenza Pandemic of 1918 and the Search for the Virus that Caused it”.

A White House nurse prepares to administer the H1N1 vaccine to President Barack Obama at the White House on Sunday, Dec. 20, 2009.
Foto: The Official White House Photostream Author White House (Pete Souza) / Maison Blanche (Pete Souza)

Nope, no snow this Christmas. Though it snowed the evening before Christmas Eve, it all melted away in the warm weather. Luckily, we had taken the chance that day in early December, when there was some white stuff on the ground…

Nä, det vart ingen vit jul. Även om det snöade kvällen före julafton så hann det mesta smälta iväg. Skånes baksida så här i vintertider. Desto bättre att vi passade på den där dagen före jul, när det fanns snö.